Clò Mòr – det stora tyget

Vävkonsten är en av människans äldsta hant­verks­former. Världens första tyger och vävramar har sedan länge brutits ned, men 36 000 år gamla fynd av färgade flax­fibrer (som används för att väva linne­tyg) i en georgisk grotta ger en finger­visning om hur länge textil­liknande material har funnits på den mänskliga tapeten.

Läs också: En diamant för alla

I Irak har man påträffat 9 000 år gamla avtryck i lera av vävt tyg, och på Orkney­öarna norr om det skotska fast­landet upptäckte man 2020 avtryck av en mycket fin väv på en ler­kruka från omkring 2 700 f.Kr. Det mot­svarar samma år­tusende som de första människorna för­modas ha befolkat Skottlands västligaste bebodda utpost, ögruppen Yttre Hebriderna.

ÖN KÄND FÖR SCHACKPJÄSER OCH TWEED
Huvudön Lewis and Harris ligger 65 vind­pinade, isolerade kilometer utanför den skotska kusten. Det är en plats där djur och människor bodde under samma tak i svart­hus uppvärmda av torv­block ända in på 1970-talet, och där den första direkta färje­för­bindelsen med fast­landet etablerades först 1996.

Att denna avlägsna plats har blivit världs­berömd beror på två olika fenomen, uppkallade efter huvud­öns två olika namn: Lewis chessmen, de magnifika schack­pjäserna från 1100-­talet, och Harris tweed – det enda tyg i världen som skyddas av en registrerad ursprungs­beteckning och en parlaments­lag.

Läs också: Augusta Lundin – först med det senaste

Tweed, ursprungligen en fel­stavning av väv­tekniken tweel, på svenska kypert, karakteriseras av de snett löpande linjer som skapas av en regel­bunden för­skjutning av bindnings­punkterna (där väv­trådarna korsar varandra).

Tekniken gör tyget både slit­starkt och elastiskt. Kypert är inget unikum för Yttre Hebriderna; folk jorden över, från 3 000-­åriga ryttare i Kina till den halländske Bock­stens­mannen, har lämnat efter sig klädes­plagg vävda i kypert.

Det är ett varmt och vatten­tåligt tyg, som i Stor­britannien ända in på mitten av 1800-­talet nästan ute­slutande klädde Skottlands så kallade crofters, de lant­brukare, får­uppfödare och fiskare som arrenderade Skott­lands mer eller mindre bördiga jord­lotter (crofts).

TILLVERKNINGEN INVOLVERADE HELA FAMILJER
Produktionen av tweed var en sann familje­angelägenhet. Männen klippte fårens feta ull, som kvinnorna sedan tvättade i öarnas torv­rika, mörka vatten, färgade med pigment från lokala växter och lavar, och spann till garn.

Både män och kvinnor vävde garnet till tyg, vilket sedan efter­behandlades (valkades) genom att kvinnorna trampade eller knådade det i urin för att göra det tätare och skapa en aningen filtad yta. Clò mòr, ”det stora tyget” på gaeliska, var så vanligt att det kom att fungera som lokal valuta och som vederlag för jord­arrende.

1846 nåddes Hebriderna av samma fruktans­värda hungers­nöd orsakad av potatis­pest som året dess­förinnan hade drabbat Irland. Fyra­barns­mamman Catherine Murray, Lady Dunmore, var dotter till greven av Pembrokeshire och änka efter den sjätte greven av Dunmore. Det var Catherine Murrays ansvar att godset Dunmores crofters fick mat på bordet och hittade ett sätt att försörja sig.

Läs också: En ”sales minded” hantverkets riddare

På ett besök i byn Strond råkade Lady Dunmore titta in i de två unga systrarna Marion och Christina Macleods lilla väv­stuga. De så kallade Paisley­systrarna, så benämnda efter det skotska samhället där de hade gått i lära, producerade ett tyg av ypperlig kvalitet, märkbart högre än otränade vävare på ön, och Lady Dunmore fattade ett ban­brytande beslut.

Hon gav Paisley­systrarna i uppgift att börja väva stora mängder tweed i den legendariska klanen Murrays rutiga tartan, och lät sedan sy upp arbets­uniformer för godsets skogs­vaktare i tyget.

Därefter började hon före­språka Harris tweed bland sina vänner och bekanta som det idealiska materialet för sportigt eleganta ut­styrslar för ridning, jakt och andra klassiska aristokratiska tids­fördriv. Satsningen blev en sådan succé att Lady Dunmore ideligen fick skicka nya vävare för träning i den skotska textil­staden Alloa.

Tweed vävdes på många håll i Skottland, men det var Harris tweed som sades hålla den högsta kvaliteten.

TWEED POPULÄRT HOS DROTTNINGENS NÄRMASTE
I slutet av 1840-talet hade Harris tweed nått London och ända in i drottning Victorias innersta krets. Tweed sågs inte längre som ett bruks­material för hårt arbetande crofters, utan som en status­symbol, en stil­markör.

Catherine Murray, som avled 1886, fick tyvärr aldrig se de första skisserna på Sherlock Holmes iförd sin klassiska tweed­hatt från 1891, eller Paddan i den kult­förklarade barn­boken Det susar i säven från 1908 som avbildades klädd i Harris tweed från topp till tå.

Läs också: Pasteller och träningsskor från Dalarna

Tweed vävdes på många håll i Skottland, men det var Harris tweed som sades hålla den högsta kvaliteten. Populariteten gjorde dock att billigare kopior av originalet började dyka upp, vilket 1909 föran­ledde grundandet av Harris Tweed Association (HTA, sedan 1993 Harris Tweed Authority) som registrerade det klassiska varu­märket och började utföra strikta kvalitets­kontroller av tyget.

HTA satte även upp de hårda kriterier som begränsar exakt vad som klassas som äkta Harris tweed, där ett av de mest grund­läggande kraven är att tyget har vävts i vävarens privata hem eller på vävarens arrenderade mark på någon av de Yttre Hebriderna.

ALLT FLER VILLE HA DET SLITSTARKA TYGET
Efter­frågan på Harris tweed fortsatte att stiga ända till 1960-talet, då omkring 1 000 lokala vävare producerade otroliga 7,5 miljoner meter tweed per år.

Stilikoner likt Sean Connery och Roger Moore bidrog till att upp­rätt­hålla tweed-­looken som ett ideal i manlig elegans. Det var i slutet av 1970-talet, och i synnerhet efter 1980-talets intro­duktion av billiga, syntetiska tyger, som tweed sakta kom att för­knippas med en murrig, omodern livs­stil.

Läs också: Varumärket som blev en statlig thriller

Samtidigt hade man på öarna satsat hårt på att få iväg den yngre befolkningen till universiteten på fast­landet. Allt fler väv­stolar kom att stå tomma och den genom­snittliga åldern på de aktiva vävarna var plötsligt oro­väckande hög. Något måste ske om inte öborna skulle förlora sitt kultur­arv.

”Så man satte raskt igång att värva ungdomar som ville väva”, förklarar 41-åriga Rebecca Hutton, som i dag driver Taobh Tuath Tweeds i Northton på Harris.

”Och jag var en av dem! Min mormor och morfar vävde, alla deras syskon vävde. Min mamma till­hörde generationen som blev utan kunskapen, men jag har alltid velat väva.”

För Rebecca Hutton är vävandet mer än bara ett för­sörjnings­medel. Harris tweed är öarnas historia, öarnas unika natur. Lila ljung, limegrönt gräs, grå sten, brun torv, mörkgrön mossa, vita får, blå bäckar, gul sol och silvrigt hav, alla dessa färger går att identifiera i tweedens traditionella mönster och färg­kombinationer.

”Den här gjorde jag baserad på vad jag ser från mitt väv­fönster”, säger hon och visar upp en lila, vit och grå tweed.

”Och det här blå mönstret baserar sig på havet. Havet inspirerar mig, jag gillar att väva i blå nyanser. Alla vävare har sina specialiteter. Om någon kommer in och vill ha grön tweed, då kan jag skicka dem till Donald John, och tvärtom. Alla vävare hjälper varandra.”

VÄVARE HJÄLPTE HARRIS TWEED TILL PLATS I RAMPLJUS
Det var vävaren Donald John MacKays i dag legendariska gröna tweed som hjälpte Harris tweed tillbaka in i moderna tiders ramp­ljus. Sport­företaget Nike hade 2004 fått upp ögonen för ett tweed­mönster som var inspirerat av naturen runt Donald Johns väv­stuga.

När Nikes agent ringde upp och bad honom att producera 10 000 meter tyg på två veckor, var dock hans första reaktion att få panik. Tweed vävdes vanligen i en hastighet om fyra meter per timma. 10 000 meter skulle ta flera år att producera!

Självaste Madonna sågs traska omkring i ett par Terminator, samtidigt som nya modehus, från Hugo Boss och Chanel till Vivienne Westwood och Alexander McQueen, närmast tävlade om att inkludera Harris tweed i sina kollektioner.

När Donald John beklagade sig inför sina vävar­vänner gav sig dock öbornas karakteristiska, ned­ärvda handlings­kraft till känna. ”Det fixar vi”, var den generella inställningen. Gamla vävare kom tillbaka från pensionen, nya vävare express­utbildades, sönder­fallna väv­stolar dammades av och restaurerades.

80 aktiva vävare blev 200. Alla satte igång att väva Donald Johns gröna tweed. Och de fixade det.

Sport­sko­modellen Terminator, producerad i 60 000 par, sålde slut på ett par veckor. Självaste Madonna sågs traska omkring i ett par Terminator, samtidigt som nya modehus, från Hugo Boss och Chanel till Vivienne Westwood och Alexander McQueen, närmast tävlade om att inkludera Harris tweed i sina kollektioner.

Läs också: Game of stones

Draghjälpen slutade inte där. När familjen Crawley i Downton Abbey (2010) och den brittiska kunga­familjen i The Crown (2016) med gemen­samma ansträngningar hade åter­insatt väl­skräddade tweed­dräkter på den populär­kulturella tronen, ökade efter­frågan på Harris tweed med 400 procent.

1960-talets års­produktion på 7,5 miljoner meter må fort­farande vara avlägsen. Jämfört med 2009 års botten­notering på 450 000 meter måste dock de 1,5 miljoner meter som numera slamras fram årligen i hebridiska väv­skjul ses som en fantastisk renässans för Harris tweed.