Ögonblicket: När Uddevalla tog farväl av varvet

I 39 år har det byggts fartyg i Uddevalla sedan skeppsredaren Gustaf Thordén sett möjligheterna, köpt ett färdigt varv i USA, monterat ner det och transporterat det till staden. Redan ett år senare 1947 levererades det första av de sammanlagt 223 fartyg som byggdes på varvet. Timingen visade sig vara perfekt, världen ropade efter nya fartyg, och varvet var snart den största arbetsplatsen i Bohuslän. Men nu är det den 4 februari 1986.

Uppe på den höga kranen lossar svetsare fästena som håller benen på bockkranen på plats. Sedan kapas de vajrar som håller hela kranen uppe: Sakta, sakta, närmast majestätiskt viker sig benen mot norr, traversen uppe på kranbalken kanar iväg när lutningen ökar, och med ett öronbedövande brak faller kranen ner på de stora högar av sprängsten som lagts upp för att dämpa fallet.

Spridda applåder hördes, bland annat från alla de skolbarn som fått eftermiddagen ledig för att vara med om en spektakulär händelse. Det finns de som tycker att slutet var vackert, att kranen föll fint och med värdighet. Men det finns också de som med mössan i hand har svårt att hålla tårarna borta. Det är ju inte bara den tio år gamla kranen som fallit och förändrat hela silhuetten i Uddevalla – samtidigt är en industriepok i staden över: Uddevallavarvet, stadens stolthet, finns inte mer.

Ökad konkurrens ledde till varvskris

Utförsbacken inleddes dock betydligt tidigare, egentligen redan 1958. Då började den ökande internationella konkurrensen kännas, inte bara i Uddevalla utan också för de flesta svenska varv, bland andra Götaverken, Kockums och Eriksberg. Trots det byggdes Uddevallavarvet ut, det investerades stora summor i anläggningar dimensionerade att bygga supertankers. Varvskrisen fortsatte dock, och 1963 övertog svenska staten varvet. Men oljekrisen 1973 gjorde ont värre, och för att rädda den svenska varvsnäringen bildades 1977 Svenska Varv.

Nu skulle staten på allvar ta ansvar för varven och satte in ett produktionsstöd för att hålla branschen igång. Ett år senare sjösattes Nanny i Uddevalla, en supertanker på 499 000 ton och det största fartyg som byggts i Sverige. Det fartyget seglade aldrig på haven utan lades direkt i träda och skrotades några år senare: Plåten var värd mer än fartyget.

År 1985 var den svenska varvskrisen över. Det fanns inga varv kvar som kunde krisa. Det statliga produktionsstödet drogs in, och därmed var Uddevallavarvets öde beseglat. Nu återstod bara att vänta in den 4 februari 1986. När väl kranen skrotats och transporterats bort – ett av benen användes som vågbrytare vid inloppet till Lysekil – gjordes upprepade försök att återupprätta den storskaliga industristaden Uddevalla. Volvo startade biltillverkning enligt en ny princip, utan
löpande band, ett försök som blev Autonova och sedan Pininfarina innan även den epoken tog slut 2013.

Vad hände sen?

Men det stora industriområdet mitt inne i staden lever vidare och har fyllts på med nya verksamheter. Några bostäder, likt de som byggts i bland annat Docklands i London och på Hisingen i Göteborg, lär det inte bli, bland annat för att översvämningsrisken är för stor. I stället finns där nu ett antal större företag tillsammans med en växande flora av mindre verksamheter, inte sällan med en inriktning som hämtar kunnande ur varvs- och båtbyggarnäringen.

Den stora oron, för att inte säga skräcken, inför att den tongivande industrin i staden försvann, har inte besannats. Tvärtom tillhör Uddevalla de städer som lyckats bra med omställningen från att vara beroende av en verksamhet och därmed ytterst sårbar, till att i dag ha ett differentierat näringsliv och därmed en betydligt mindre sårbarhet för konjunktursvängningar.

Den som trots allt letar efter en symbol, en påminnelse om fornstora varvstider, kan fortfarande höja blicken. Det tidigare varvskontoret, uppfört strax innan konkursen, ligger på höjden ovanför varvet. Där huserar numera kommunledningen i det hus som i folkmun kallas Blåkulla.