Att den tyska huvudstaden Berlin på 1920-talet var en riktig bilmetropol är det inte många som kommer ihåg i dag. Och ännu färre minns att en tysk-svensk biltillverkare fanns i centrum av detta.

Från och med nu finns det möjligheter att köpa lösnummer av tidskriften Företagshistoria exklusivt i Centrum för Näringslivshistorias bokbutik.
Artikeln publicerades i vår tidskrift Företagshistoria 2021 #4.
Företagets fullständiga namn var Aktiengesellschaft für Automobilbau och var ett dotterbolag till den svenska gaskoncernen Aga som långt före första världskriget etablerades i Berlin. Under kriget tillverkades krigsmateriel och kort innan krigsslutet började man bygga en fabrik för flygplansmotorer i Berlin-Lichtenberg. När kriget var över fanns dock inte längre någon efterfrågan. Därför bestämde Agas vd Gustaf Dalén i Stockholm att det skulle tillverkas bilar med de maskiner och arbetare som fanns i Berlin.
Den första Aga-bilen, som hade 16 hästkrafter, presenterades hösten 1919 – precis före början av det så kallade »gyllene 1920-talet« där Berlin kom att stå i centrum. Redan då åkte spårvagnen till fabriksbyggnaden och arbetarna kunde med den ta sig till sina skift. Författaren Alfred Döblin, vars kända roman Berlin Alexanderplatz skildrar dessa år i Berlin, nämner spårvagnen som gick till Irrenanstalt Herzberge (dårhuset Herzberge). Sjukhuset är än i dag granne med den stora fabrik som Aga byggde, men nu finns inga spår kvar som tyder på att det tillverkades bilar där mellan 1919 och 1929.
Vid denna tid var bilen ännu inget transportmedel för det stora flertalet, men människor började drömma om en automobil. Innan dramatikern Bertolt Brecht flyttade från München till Berlin för att inleda sin karriär skrev han att han önskade sig en Aga-bil (Aga-Kleinwagen). Det har inte gått att ta reda på om han någonsin köpte en. Men han älskade bilar under hela sitt liv och denna passion tog sin början i just Berlin.
I den moderna och progressiva metropolen var bilen även ett verktyg för emancipation. Det finns foton där divan Marlene Dietrich från Berlin under en inspelningspaus låter sig fotograferas stående i en Mercedes öppna dörr. För kvinnorna i Berlin var bilkörning lika mycket tecken på självständighet som rökning.
Ett känt exempel är den tyske industriledaren Hugo Stinnes dotter. Stinnes
hade köpt Aga-fabriken kort före sin plötsliga död 1924. Hans dotter Clärenore flyttade från Mühlheim an der Ruhr till Berlin. Hon rörde sig i de fina kretsarna – gärna på den sovjetiska ambassaden – och var tidens kändaste racerförare. Hon körde samma Aga-bil som redan i september 1921 hade vunnit några av de första tävlingarna på den nya racerbanan i Grunewald som Hugo Stinnes låtit bygga.
Som del av ett lag med Aga-bilar från Berlin körde Clärenore även det första rallyt i Lenins Sovjetunionen. Ett absurt lopp i ett land där det knappt fanns några vägar. Under denna äventyrliga färd fick Fräulein (fröken) Stinnes idén att köra jorden runt i bil. En idé som hon också genomförde.
Hon förberedde resan i Berlin och där hittade hon också den följeslagare som stannade vid hennes sida under hela den halsbrytande färden: den svenske kameramannen Carl-Axel Söderström som även hade filmat Greta Garbo. Mållinjen var på banan i Grunewald och därifrån körde man sedan till Brandenburger Tor. Dock inte i Aga-bilen utan i en Adler. Clärenore gifte sig med Söderström och flyttade senare till Sverige.
Men hon var inte den enda som körde riktigt långt i en Aga-bil. Nästan glömd är djurfilmspionjären Lola Kreutzberg från Berlin, som ensam i en Aga-bil begav sig ut på expeditioner till Bali och Sumatra. Hennes filmer visade den vida världen i Berlins nya stora filmpalats.

Berlin var hela det kulturella avantgardets stad. Den nya Aga-bilen försökte på sitt sätt att återspegla detta. Stänkskärmarna var kantiga, vindrutan stod pilartad mot vinden med en spetsig kylare framför, suffletten försvann i en låg låda, vilket ansågs elegant. Aga-bilen kördes i en stad som var känd för sitt tempo, Berliner Tempo.
Beställde man en taxi i 1920-talets Berlin så kunde det mycket väl hända att det kom en Aga-bil. Biltillverkaren gjorde reklam med vackra affischmotiv i en tid när reklambranschen började utvecklas. Aga-bilen ville vara bilen för »den kleinen Mann« (den lille mannen). Men även Aga-bilen var för dyr för de flesta vanliga människor. Det fanns dock hantverkare och försäljare som använde bilen i tjänsten.
Aga-bilen var berlinsk men även svensk – något som dock var okänt i Berlin. Och bilen blev aldrig någon riktigt stor succé. 1925 ville Hugo Stinnes son Edmund börja med tillverkning på löpande band, men dåliga investeringar och bristfällig kunskap resulterade i röda siffror.
Fabrikens avveckling skedde stegvis, från 1925 till 1929 när den sista bilen monterades – nu till slut även med rejäla fyrhjulsbromsar. Bilen hade dock max 24 hästkrafter och en cylindervolym på 1,418 liter. Karosseriet var ett tillbehör
och ingen enskild leverantör kunde producera så många som krävdes för en tillverkning på löpande band. Därför syns många olika karosserityper på de foton som finns bevarade.
I dag finns det en enda Aga-bil kvar i dess födelsestad Berlin. Den ägs av Deutsches Technikmuseum (Tyska teknikmuseet). Den har ett täckt karosseri, en mycket tidig typ A med en dynamisk och elegant spetsig kylare. Under många år lånades bilen
ut till Potsdams museum för att representera 1920-talets bilar. 2019, det år Aga- bilen firade 100 år, stängdes dock museet i Potsdam på grund av ombyggnation. Teknikmuseet hämtade då tillbaka bilen och ställde den i sitt magasin där den står kvar.
Uppdaterad 2026-11-16
Redaktionen tipsar
Få Företagshistoria direkt i brevlådan
4 nummer för 319 kr