Bananboomen

Bananer bekantar vi numera oss med i mycket tidig ålder, det kan rent av vara den första fasta föda vi äter. Men fram till 1800-talet var det nästan bara sjömän som fick chansen att smaka dem i exotiska hamnar. Skälet var att frukten inte klarade långa transporter.

De flesta kunde därför bara läsa om dem i rese­skildringar eller släkt­brev från Amerika, dit bananen kommit på 1870-talet. Men det skulle komma att ändras 1909, då den första sändningen bananer når Göteborgs hamn. Den 9 mars lossar sjåarna ett parti svarta och mosade bananer på stockar som klämts illa under transporten över först Atlanten och sedan från Hull till Göteborg.

Bara en bråkdel av de 200 stockarna har bananer som över huvud taget går att äta. Den historiska händelsen passerar helt utan notis i pressen.

Succé efter trög start

Bakom försöket ligger norrmannen Carl Matthiessen, som under de följande åren gör ihärdiga försök att importera bananer, men det går knackigt. Då och då kommer partier in, ryktet sprids och en efterfrågan byggs upp.

Men bananen är långt ifrån på var mans läppar. I Uggleutgåvan av Nordisk familje­bok (1913) har banan ännu inte fått något eget uppslagsord. Man hänvisas till det latinska uppslags­ordet musa, ”ett i morfologiskt hänseende högst egen­domligt släkte af högresta växter” med frukter, vilka ”äro ett slags bär, till formen liknande en trubbigt tre­kantig, mindre gurka.”

När första världs­kriget bryter ut stryps all import. Nu visar det sig att bananen är efter­längtad – man saknar kon först när båset är tomt – och när den första sändningen efter kriget når Stockholm blir det stor upp­ståndelse.

Bland DN:s rad­annonser för Prima Islands­sill, Messina Apelsiner och Amerikanskt ister­flott den 30 mars 1920 hittar man en två­spaltare som förkunnar: ”Väst­indiska bananer nu inkomna. Begär grossist­offert från The Banana Company”.

Företaget är Carl Matthiessens Banan-­Kompaniet, som det byter namn till några år senare. Carl Matthiessen berättar senare i en historik för sina anställda om den kalabalik som annonsen utlöser: ”Den första banan­sändningen efter kriget blev en full­komlig sensation, inte minst för oss själva var det glädjande att se hur efter­längtade bananerna var. Från första dagen blev telefonerna belägrade av köpare, men bananerna var gröna och det dröjde några dagar innan vi kunde börja sälja. Den dag, då vi äntligen kunde börja, belägrades kontoret av massor av köpare, och det bildades en lång kö från kontoret och en lång bit ut på gatan.” Bananen har kommit för att stanna.

Banankungen

Carl Matthiessen var norrman. Hans far Christian Matthiessen levererade låd­brädor till det stora engelska banan­bolaget Elders & Fyffes och slog sig vid unions­upplösningen på att själv börja importera. Norge blev därmed andra land i Europa att importera bananer.

Enda sonen skickade Matthiessen ut i Europa för att lära sig ”veta hut, litet affärs­vett samt språk”, berättar Carl själv senare. År 1909 kommer han till Sverige och bildar sitt banan­bolag. Efter första världs­kriget växer marknaden kraftigt, och riksdagen slopar banan­tullarna. Bolaget får flera konkurrenter, och det blir en hård kamp om marknaden.

Tillgången på bananer ökar, och de frakter varannan vecka som engels­männen kör till Norden räcker inte längre. Banan-­Kompaniet hyr in fartyg för att ordna egna frakter från hamnarna i Europa, framför allt Hull och Amsterdam. Det är nu redaren Sven Salén kommer in i bilden – och i banan­bolaget.

Bananerna kommer med tiden att göra Salén­rederierna stora. Till att börja med chartras två fartyg, ett som fraktar till Göteborg och Oslo, och ett som skeppar till Malmö och Stockholm. Under mellan­krigs­tiden växer flottan till två respektive tre fartyg per linje.

Under 1920-talet sker den stora banan­boomen – för­säljningen mer än 20-­faldigas under år­tiondet, från 465 ton till 10 418 ton. Ett skäl till fram­gången är att bolaget tidigt satsar på reklam i pressen och kampanjer i lands­orten med tävlingar och jippon.

Det är nu Carl Matthiessen blir Banankungen. ”Början av 20-talet känne­tecknades av en kolossal aktivitet inom bolaget. Det var som all energi som sparats och laddats upp under de banan­lösa åren, ville komma till användning på en gång och varenda en av de med­arbetare, som knöts till bolaget greps av min banan­tro”, skriver Matthiessen.

Som det anstår en kung i huvud­stadens närings- och nöjes­liv under ”det glada 20-talet” gifter han sig 1925 med revy­stjärnan Lillie Ericsson, primadonna hos Ernst Rolf. Hon har haft en romans med Folke Bernadotte och med honom fått dottern Jeanne, vars börd var en väl bevarad hemlighet ända till 2008.

Banantemplet

Det expansiva kompaniet behöver nya lokaler och lager för att hantera de stadigt ökande mängder bananer och syd­frukter som importeras. Nya lager byggs i Göteborg och Malmö. I Stockholm 1927 byggs nya topp­moderna huvud­kontoret ”Banan­templet” i Frihamnen med egen kaj, last­kranar och kyl­rum för upp till 20 000 stockar.

Expansionen mattas av under depressionen, och export­tullarna på bananer åter­införs 1932. Nu börjar Banan-­Kompaniet sam­arbeta med andra bolag och söker nya leverantörer. Bananerna från Jamaica, som köpts via Elders & Fyffes, kompletteras med colombianska och somaliska bananer. Men det somaliska äventyret blir kort, och Saléns frakt­fartyg R H Sanders förliser och överges på hem­vägen.

Kompaniet tacklar också krisen genom att börja importera konserver som tomat­puré, sparris och ärter från den ungerska koncernen Manfred Weiss. Det är en kontakt som kommer att bli viktig under andra världs­kriget, som också slår hårt mot världs­handeln.

Banan-Kompaniet tas över av Salén­rederierna, som är knutet till Wallenbergs­fären och äger en rad import­bolag. Kontoret i Frihamnen blir något av en sambands­central för ungerska judar, som får hjälp av den hängivne anti­nazisten Matthiessen och redare Salén. En av dem som verkar här är Kalman Lauer, som importerar livs­medel från Ungern till Sverige.

Han blir en av Raoul Wallenbergs kontakter under evakueringen av judar från Budapest. Även när Folke Bernadotte evakuerar skandinaviska judar från tyska koncentrations­läger med Vita bussarna finns Banan-­Kompaniet med. Salén­rederiernas ”Lillie Matthiessen” – döpt efter Bernadottes ungdoms­romans – är ett av de fartyg som fraktar bussarna till Sverige.

Bananälskande svenskar

Efter kriget blir Sverige ett av de första länderna i Europa som importerar bananer. Salén­rederierna börjar köra in­chartrade fartyg på Västindien och Syd­amerika. Därmed kommer för första gången direkt­importerade bananer till Sverige utan mellan­händer. Bananer köps även från Kanarie­öarna, Brasilien och franska Västafrika.

Banan-Kompaniet byter ägare ett antal gånger och ägs i dag av amerikanska Dole. Banan­kungen själv gick ur tiden 1951. Han efter­lämnade ett imperium som lagt grunden för att Sverige i dag är ett av de länder i världen där man äter mest bananer. Frånsett länder som själv producerar bananer ligger vi i världs­topp.