En familj och dess kvarn

1569 kröntes Johan III till Sveriges konung efter att tidigare ha fängslat sin bror Erik XIV. Det nordiska sjuårskriget gick mot sitt slut. Skåne, Halland, Blekinge och Gotland tillhörde Danmark, där Fredrik 2 var kung.

1569 var också året då Berte Qvarn för första gången omnämns i skrift. Eftersom halländska Slöinge var danskt är det i landebogen (jordeboken på svenska) man hittar spåren efter kvarnen som då var i kyrkans ägo. Att kyrkan ägde kvarnar hade varit vanligt ända sedan 1100-talet. Kvarnen ägdes alltså formellt av kyrkan och betalade skatt till den danska kronan. Driften sköttes dock av en åbo, en innehavare med ärftlig besittningsrätt.

I landebogen står tyvärr inte vem som hade besittningsrätten 1569, men i ett dokument som upprättades några år senare, 1583, går att utläsa att det vid denna tid var en man vid namn Nils Sönnesen som var åbo. Han levde på hemmanet och skötte då också driften av kvarnen som är placerad vid Suseån. Denne Nils Sönnesen är förfader till Per Stenström som i dag är vd för Bertegruppen, en koncern som förutom Berte Qvarn även innefattar Berte gård och SIA Glass.

Lång historia

När man som utomstående ställs inför ett företag med en historia som går längre tillbaka än det Sverige vi känner i dag, blir man ödmjuk. Men Per Stenström säger sig inte påverkas mycket av historiens vingslag.

− Jag tror att den här långa historien är något som mer påverkar människor runt omkring oss. Vi som jobbar med verksamheten tänker inte på det så mycket, vi koncentrerar oss mest på det som ska göras för dagen, säger han.

Med den bakgrund som kan dokumenteras är Berte Qvarn det äldsta nu aktiva familjeföretaget i Sverige. Per Stenström tillhör inte mindre än den trettonde generationen som driver kvarnen. På 1870-talet lyckades familjen till slut friköpa både gård och kvarn. När aktiebolagslagen kom 1895 bildades Berte Qvarn Aktiebolag och aktiekapitalet bestämdes till 110 000 kronor.

Att behålla verksamheten inom familjen under snart 450 år har dock krävt vissa uppoffringar. Genom arvsskiften har ägarna hela tiden blivit fler och fler, något som vid ett par tillfällen genom historien gjort situationen ohållbar. Pers pappa Olof Stenström köpte till exempel ut övriga släktingar 1967, vilket skapade en familjestrid.

En av följderna av detta är att de numera ser till att familjemedlemmar aldrig ska vara i majoritet i styrelsen och att 30 procent av företaget ägs via en stiftelse. Resterande 70 procent ägs av Per, hans bror Gudmund och tre syskonbarn.

− När pappa köpte ut släkten blev det såklart jobbigt, släkten delades i två delar. Det är inget man vill vara med om. Men då och då måste det till en koncentration av ägandet. Man kan inte driva den här typen av verksamhet när två– tre driver det och resten sitter och tittar på. Vi jobbar oerhört mycket med detta nu för att kommande generationers ägare ska få samma verklighetsbild och inte hamna i konflikt med varandra.

Rent mjöl i påsarna

Själva kvarnen är lika aktiv i dag som för flera hundra år sedan. Det mjöl som mals står för ungefär åtta procent av allt mjöl som används i Sverige. Kunderna är främst bagerier, konditorier och andra storförbrukare, vilket gör att den största delen av produktionen säljs på bulk. Pizzagrossister har till exempel gjort mjölet från Berte Qvarn till sin speciella favorit. Men mjölet finns även i mindre förpackningar att köpa i butik för privatkonsumenter.

Produktionen sker fortfarande vid Suseån i Slöinge. Den gamla stenkvarnen är sedan länge borta, men några gamla kvarnstenar ligger dock kvar som dekoration framför kontoret. Den äldsta delen av dagens kvarnbyggnad är från 1800-talet. Den har byggts på i omgångar, främst 1890 i samband med elektrificeringen och järnvägens utbyggnad. Kvarnen är för stor för att kunna drivas enbart av kraften från Suseån, men vid god vattentillgång klarar den ändå nästan hälften av driftens energiåtgång.

Mjölproduktionen ser i praktiken i princip likadan ut som den alltid gjort, förutom att allt i dag är automatiserat; hela processen från korn till färdigt mjöl går att sköta av ett fåtal personer. Kvarnen går dygnet runt men övervakas nätter och helger på distans, via ett system som kan kontrolleras via mobiltelefon. Man analyserar ständigt mjölkvaliteten i ett laboratorium i kvarnen, och dessutom provbakas också allt mjöl för att se att sammansättningen är jämn.

Gård kompletterar

Parallellt med kvarnen har Berte en mycket lång tradition av att driva jordbruk. Berte gård har både bidragit till familjens levebröd och sysselsatt många på bygden. Jordbruket har fungerat som en buffert när kvarnen under perioder gått dåligt, precis som kvarnen gjort när jordbruket haft sämre år. I dag drivs gården av Pers måg Henrik Stenström och omfattar 500 djur, varav 220 mjölkkor.

Steget var därför kanske inte så långt när Pers pappa Olof 1961 skapade SIA Glass. Han köpte då ett gammalt slakteri som precis lagts ner på orten. Olof tyckte att det var ett slöseri att lokalerna skulle stå tomma och undersökte vad det skulle vara möjligt att använda dem till. Valet föll på glassproduktion, och SIA har sedan dess vuxit till att bli en av Sveriges största glassproducenter. Men precis som med kvarnen har aldrig ambitionen varit att bli störst. Per, som även titulerar sig glassmästare, berättar att de i stället jobbar med kvalitet genom att all glass görs av riktig grädde. Dessutom har de satsat på att ligga i framkant när det gäller specialprodukter som exempelvis laktosfri glass. Inom det segmentet ligger SIA Glass marknadsandel på hela 80 procent.