En svensk barnvagnsklassiker

Hållbarhet var något som Emmaljunga Barn­vagns­fabrik tog fasta på mycket tidigt. Själva hävdar de att deras första vagnar från 20-talet var närmast outslitliga. Det låter som en fantastisk lyck­träff att så snabbt nå så långt.

Å andra sidan var barn­vagnar inte något alldeles nytt i de nord­skånska skogarna när Henry L. Persson 1925 grundade sitt familje­företag i Emmaljunga. Nästgårds – eller mer exakt 26 kilometer österut i byn Osby – fanns Bröderna Ivarsson, BRIO, som redan under fem år ägnat sig åt att importera tyska vagnar. Och ytterligare ett antal mil söderut huserade sedan 1880-talet A. W. Nilssons barn­vagns­fabrik i Malmö.

Inläst: Den ursvenska dalahästen

Konkurrensen avskräckte uppenbarligen inte Henry L. Persson. Det fanns helt enkelt utrymme för fler aktörer, i synnerhet som barn­vagnar nu på 1920-talet inte längre var samma lyxprodukt som förr, utan började nå ut till fler konsumenter.

De så kallade klappvagnarna i Emmaljungas första katalog var också av en ny typ som förmodligen lockade nya grupper av köpare. Klapp­vagnarna var mindre och smäckrare än sina före­gångare. Dessutom var de hop­fällbara. Hela utförandet skvallrar om en tid när resande med tåg och spår­vagn ökade och man behövde en mer lätt­hanterlig vagn.

Att dessutom de stora tyska barn­vagns­tillverkarna försvann från den svenska marknaden några år senare gjorde förstås inte läget sämre för den nya nordskånska barn­vagns­fabriken. När Hitler på 30-talet uppmanade till ökat barna­födande fick de tyska producenterna fullt upp med att förse sina egna lands­män med vagnar. Framtiden såg ljus ut för Emma­ljunga, även om konkurrenten BRIO samtidigt slutade med import och började med egen tillverkning.

VAR FAMILJS EGENDOM
De efter­följande krigsåren kunde inte heller de sätta varaktiga käppar i hjulet för den framtids­bransch som Henry L. Persson hade gett sig in i. Den väldiga svenska fyrtio­talist­generationen låg redan i start­groparna och väntade på att få göra sitt första offentliga fram­trädande – runt­dragen i ligg­vagn. Tiden var nu inne för barn­vagnen att bli var familjs egendom.

Kanske gick det för enkelt, och kanske vaggades de svenska till­verkarna in i den behagliga tanken att de hade kontroll över sin marknad. Men också på 50-talet var världen större än Sverige.

Medan vi här fortsatte göra modeller med fyr­kantiga barn­vagns­korgar passade italienska till­verkare på att utveckla mer runda former, något som uppen­barligen tilltalade konsumenterna. Under ett år i slutet av 50-talet tog italienarna 30 procent av marknaden i ett nafs, och svenskarna tvingades haka på den nya trenden.

BARNVAGNSMODE
Att barn­vagnarnas utveckling följde olika tiders moden är tydligt. På 70-talet kom manchester- eller velour­klädda vagnar, och de kantiga formerna var återigen tillbaka.

En annan 70-tals­trend var att lyfta fram det nationella arvet, något som naturligtvis passade Emmaljunga väl. I en annons från 1971 visade man upp en av sina vagnar, lastad med kassar från både ICA och Konsum, och flankerad av en Volvo. Annons­texten nöjde sig med ett ord: ”svensk”.

För Emmaljungas del talar annons­texten fortfarande sanning. Även om vagnarnas utformning och design har förändrats, är det fort­farande svensk till­verkning som gäller. Inte ens den baby­boom under slutet av 80-talet, som fick barn­tillbehörs­affärer med vagnar från låg­löne­länder att växa upp som svampar ur jorden, verkar ha kunnat rubba detta.

För det andra svenska företaget har utvecklingen däremot gått åt ett annat håll. BRIO, som på 70-talet köpte upp A. W. Nilsson, flyttade delar av sin produktion utomlands i början av 2000-talet.

Men tredje generationens Emmaljunga-­ägare är tryggt rotade i sin lilla by. Produktionen är stabil med över 100 000 vagnar per år. Och man är ensam om sin till­verkning i Sverige – kanske till och med i Europa, om man får tro Emmaljunga själva.

Läs också: Lisa Larson – folkkär keramiker