Expo Milano 2015 – från skandal till triumf

Världsrekordet bland världsutställningar innehas av Expo Shanghai 2010 som sågs av svindlande 73 miljoner människor (varav 94 % från Kina).

Expo Milano har kantats av korruptionsskandaler och vid invigningen var mycket av utställningen ännu en byggarbetsplats. Men slutspurten kan tveklöst beskrivas som en triumf. När jag besöker expon sista veckan är köerna till många av de 54 nationella paviljongerna timslånga redan på morgonen; framåt eftermiddagen är huvudgatan en flod av människor.

Utställningsområdet är organiserat som en romartida stad med två korslagda gator, Cardio och Decumanus, som huvudaxlar. Området är stort – 1,5 kilometer från port till port. Temat ”Feeding the planet – Energy for life” vill rikta uppmärksamhet på hållbar livsmedelsförsörjning och energi som globala ödesfrågor. Många länder har fyllt sina paviljonger med turistreklam, andra har ansträngt sig att ta temat på allvar.

Storbritannien har byggt upp ett ekosystem med en gigantisk bikupa i centrum för att illustrera den livsviktiga roll som bin och pollinering har för jordens matproduktion. Israel har använt paviljongens fasader för att visa nya tekniker för vertikal (!) odling av exempelvis vete, ris och majs. Invändigt berättas om hur öken kan omvandlas till bördig odlingsmark (utan att gå närmare in på ämnets politiska implikationer). Angola har placerat ett stiliserat baobabträd i paviljongens mitt och betonar utbildningens betydelse för hållbar livsmedelsproduktion och kvinnors roll som bärare och förmedlare av kunskap.

Man kunde tycka att nationalismens dagar borde vara räknade i utställningssammanhang, men på Expo Milano står de enskilda staterna och deras paviljonger i centrum. Det är synd. De mest imponerande och genomtänkta displayerna finns nämligen i de tematiska avdelningarna vid sidan av de nationella paviljongerna. Exempelvis i den om framtidens mat, där COOP byggt upp en livsmedelsbutik med robotiserad varuframtagning och smarta displayer som visar råvarudeklaration, ursprung, ekologiskt fotavtryck och mycket annat när kunden pekar på en viss vara.

Utställningens höjdpunkt är dock enligt min mening själva introduktionsutställningen, Pavilion Zero. En magnifik, drömlik arkivvägg i träpanel inspirerad av italiensk renässans är här det allra första som möter besökarna. Oräkneliga utdragslådor får representera världens minne, summan av mänsklig erfarenhet. Budskapet är tydligt: det kollektiva minnet och den samlade kunskapen är, rätt använd, grunden för planetens överlevnad.

Världsutställningarna föddes och formades på 1800-talet i mötet mellan nationsformering, industrialisering och en växande konsumtion. Att detta urtidsdjur lever och spelar roll i dagens mediala landskap kan väcka förundran. Men ännu finns inga tydliga tecken på att fenomenet sjunger på sista versen. Nästa gång, 2020, är det dags för Dubai att presentera sig som världens huvudstad, och på nytt projicera förhoppningar och farhågor om framtiden.