Företagandet befriade mig från pressen

När jag var 19 år tackade jag nej till en anställning på Expressen. Utan betänketid. Eftersom magkänslan var så tydlig: Jag hade aldrig klarat av det. Jag hade inte klarat av de sociala spelen, de oskrivna reglerna. Jag har aldrig vetat hur man ”gör”.

Som kvällstidningsvikarie var jag djupt olämplig, jag tror ingen såg någon av mina talanger. Som extremt blyg lärde jag inte känna någon kollega, jag vågade inte ens hälsa på någon i korridoren. Jag förstod aldrig hur man kom längre än ett tyst hej. Vad säger man nästa dag? Hej igen? Säger man hej, endast hej, och varje dag? Hur går man vidare? Vad blir nästa ämne? Fint väder?

Så istället blev jag företagare inom skrivande och kultur. Eftersom jag aldrig skulle klara av ett ”normalt” traditionellt jobb så kunde jag lika gärna skriva. Som författaren Fernando Pessoa skriver i Orons bok: ”Jag skriver, för allt annat skulle ju vara så mycket värre.”

Nu har det gått 22 år. Jag är djupt tacksam över mitt fria yrkesliv där jag får jobba på mina egna villkor. Hade jag inte valt företagandet så hade allting verkligen varit så mycket värre.