Kanoner som skydd

Under andra världs­krigets skugga intensifierades ansträngningarna för att skydda svenska industrier från potentiella flyg­anfall. Den 9 februari 1940 donerade Svenska Cellulosa Aktie­bolaget, SCA, fyra Bofors 40 mm luft­värns­kanoner till den svenska kronan för att skydda företagets anläggningar i Svartvik, Essvik, Nyhamn och Östrand.

Dessa åtgärder speglade en bredare rörelse inom svensk industri och ingenjörs­samhället, där diskussioner om industriellt luft­skydd blivit alltmer fram­trädande under 1930-talet.

Läs också: Lärkan smugglades över sundet

Det var i Sundsvall som utbildningarna, under ledning av löjtnant Lars Bratt, hölls för anställda vid fabrikerna och för civila som skulle manövrera luft­värnet. SCA hade tidigare gjort studie­resor till Finland, bland annat till Kymmene pappers­bruk, för att studera hur pappers­masse­industrin organiserade sitt försvar i kriget mot Sovjet. Detta gjordes med till­stånd från den finska regeringen och det finska industri­förbundet.

I SCA:s arkiv, som nu finns hos Centrum för Närings­livs­historia, finner vi flera sparade artiklar från Sundsvalls-­Posten, Dagens Nyheter och Afton­bladet. Artiklarna betonar vikten av ett effektivt luft­värn, med Finland som exempel.

Vid denna tid, innan Tyskland ockuperade Norge och Danmark, betraktades Sovjet­unionen som det största hotet, vilket fram­går av det sparade materialet. Även frågor som kamouflage, skydds­rum, gas­anfall och hamnskydd var viktiga för fabrikerna och syns i materialet.

Läs också: Gjutet i krig och fred

Industriellt luft­skydd var ett viktigt ämne för svenska ingenjörer, särskilt eftersom total krig­föring och flyg­anfall hotade landets industrier. Diskussionerna återgavs ofta i pressen, särskilt i Teknisk Tidskrift. Det var vanligt med publicerade före­läsningar och artiklar av ingenjörer och militärer, som belyste vikten av att skydda industriella anläggningar mot flyg­anfall.

Fokus låg inte bara på krigs­industrier som SAAB och Bofors, utan också på andra industrier som till exempel just SCA, som var kritiska för nationens för­sörjning. Många av dessa industrier började under slutet av 1930-talet att genom­föra övningar och bygga bomb­säkrade anläggningar.

Industriellt luft­skydd blev därmed en prioriterad fråga för hela landet, och många ingenjörer argumenterade för att ansvaret för detta skydd borde ligga hos tekniska experter snarare än hos civila myndigheter.

En viktig skillnad mellan allmänt och industriellt luft­skydd var att industrins arbetare sågs som en resurs för att upprätt­hålla produktionen, snarare än som civila att skydda.

Industriellt luft­skydd blev därmed en prioriterad fråga för hela landet, och många ingenjörer argumenterade för att ansvaret för detta skydd borde ligga hos tekniska experter snarare än hos civila myndigheter. Detta skriver idé­historiker Peter Bennesved i sin avhandling Sheltered Society från 2020.

Bofors 40 mm automat­kanon är ett av de mest ikoniska luft­värns­vapnen genom tiderna. På uppdrag av svenska flottan tog Bofors under mellan­krigs­tiden fram sin kanon som kom att spela en avgörande roll under både andra världs­kriget och efter­krigs­tiden.

Läs också: Ett innovativt försvar

Under andra världs­kriget användes den av flertalet allierade nationer och blev snabbt ett standard­vapen i många flottor och arméer runt om i världen. Bofors tog även emot beställningar från över 60 länder, och kanonen producerades på licens i flera länder.

SCA var heller inte den enda svenska industri som placerade ut luft­värns­kanoner för att skydda sina anläggningar. LM Ericsson hade också gjort det vid sin anläggning vid Telefonplan i Stockholm. Luft­värns­kanonerna behövde dock aldrig användas.

Läs också: Så räddade Nobel Bofors (och Bofors Nobelprisen)