Mjölkskandal i Stockholm

Mjölkens beskaffenhet skär­skådades, med särskilt fokus på bakterierna, och det talades om ”lortmjölk”. Tidningen lät också s.k. expertis uttala sig om mjölkens kvalitet som utom­ordentligt dålig.

Mejeribranschen å sin sida häpnade över den ”gruveliga salva” som publicerades, och fick stöd av flera andra tidningar – med undantag av Expressen, som hängde på DN:s smutskastning – som avfärdade skriverierna som överdrivna. Istället drev många tidningar med DN:s bakterie­fixering. Afton­tidningen sade sig känna:

En våldsam beundran över att det faktiskt går att få in litet mjölk i flaskan sedan alla bakterierna tagit plats [—] Mycket talar i alla händelser för att mjölk­konsumtionen kräver betydligt fler liv bland bakterierna än bland konsumenterna.

I själva verket polisanmäldes Mjölk­centralen (MC) av hälso­vårds­inspektionen, som funnit flug­larver samt rost i en handfull plåtflaskor. Det var bara ett exempel på slarv som tidningarna under den här perioden rapporterade om, och som MC själva inte alltid kunde förklara på annat sätt än att det förmodligen var sabotage utifrån.

HJÄRNE INSTÄMDE I KRITIKEN
I november samma år publicerade skolöverläkaren Urban Hjärne sin rapport Kvalitets­undersökningar av mjölk vid Stockholms skol­måltider 1952–53. I rapporten, som riktade sig till folk­skole­direktionen, instämde Hjärne i pressens kritik av den bristande bakterio­logiska kontrollen av mjölken.

Den gällande livsmedelsstadgan från 1951 hade tydliga bestämmelser kring mjölk­hanteringen. Så fick exempelvis inte mjölken försäljas om den till följd av ”förskämning, förorening, felaktig beredning eller annan orsak” kunde antas vara skadlig och därmed för­orsaka sjukdom eller överföra smitta. Konsumtions­mjölken skulle också ha en viss fetthalt och fick inte vara utspädd med vatten eller ha ett ”från det normala avvikande utseende”.

Läs också: Ett världsföretag tack vare mjölken

Hjärne ansåg att flera av dessa ”kvalitets­fordringar” bara kunde kontrolleras genom bakteriologiska under­sökningar, men konstaterade också att det i Sverige inte fanns några föreskrifter om lämpliga sådana metoder. Efter en studie av mjölken i Stockholms skolkök, där resultaten jämfördes med danska siffror, underkände Hjärne kvaliteten och föreslog en modernisering av den svenska mjölk­kontrollen genom uppdaterade föreskrifter.

STARKA REAKTIONER PÅ MJÖLKCENTRALEN
Hjärnes rapport, tillsammans med DN:s hetsjakt, väckte av naturliga skäl starka reaktioner Klipp ur Jord­brukarnas Förenings­blad rörande ”smuts­mjölken” hos MC, som såg sig nödgade att bemöta kritiken då ”ifråga­varande undersökning till övervägande del berör den mjölk, som Mjölk­centralen levererar till skolorna”.

Läs också: Torrmjölkens skapare

MC menade att stora delar av Hjärnes rapport innehöll felaktiga och förvrängda uppgifter och ville med sitt svar reda ut vad de ansåg vara missförstånd kring frågan om ”bakterie­inblandning” i mjölken.

I fokus låg också frågan om mjölkens fetthalt, som Hjärne ifrågasatt. Slutligen dömde MC ut Hjärnes jämförande studie av skol­mjölken och hävdade att undersöknings­metoderna var under all kritik. Tvistandet tog emellertid inte slut där, utan ytterligare skrivelser utväxlades under första halvåret 1954, där båda sidor sökte vidare­utveckla sina stånd­punkter.

Med anledning av debatten företogs under 1954 ett flertal inspektioner av hygienen hos MC:s mejerier, bl.a. av hälso­vårdsnämnden. De kunde emellertid inte finna något att anmärka på. Även konsumtions­mjölkens fetthalt bedömdes vara helt i enlighet med gällande före­skrifter. Vad beträffar tidningarna rann frågan så småningom ut i sanden.

På Arla Foods sajt kan du läsa mer om mejeribranschens historia i Sverige.