#tbt: Våfflan och våffeldagens historia

I dag är det Våffeldagen och alla läsare uppmanas att äta minst en ny­gräddad våffla med grädde och sylt. Historien bakom våfflorna är intressant: som de flesta nog vet är Våffel­dagen en felsägning av Vår­frudagen ett äldre namn på Jungfru Marie Bebådelse­dag. I större delen av kristenheten firas denna helg den 25 mars (utom i fall datumet skulle infalla under Stilla veckan).

Läs också: Räkmackans historia

Svenska kyrkan flyttade dock firandet till söndagen före den 25/3 på 1600-talet. Men även om Marie Beb. låg helgen innan så levde Vårfrudagen kvar som begrepp för den 25:e mars, eftersom den bland folket sågs som dagen när vinter övergick i vår och då vissa jord­bruks­sysslor skulle utföras för att lyckas bäst. Med tiden glömde man nästan bort kopplingen till Vår fru och när det uttalades slarvigt blev det istället våffel­dagen. (Pröva själv och säg vår­frudagen snabbt några gånger.)

Någon egentlig koppling till Jungfru Maria har således våfflan inte, däremot har den en annan religiös förhistoria. De första våffeljärnen var nämligen en utveckling av oblatjärnen, som användes för att baka oblater till nattvarden. Och när våfflorna började bakas på kontinenten på 800-talet, eller tidigare, skedde det först i klostren.

Den äldsta källan som talar om våfflor i Sverige är från 1600-talet. De bakades över glödande kol i våffeljärn och var då fyrkantiga som än idag är i större delen av världen. På 1700-talet sågs de som höjden av lyx och elegans. Bellman nämner många olika bakverk och mat­rätter i sin Fredmans Epistlar, men två bakverk står ut tydligt, våfflor och struvor vilka nämns fem gånger vardera. ”Sockrar våfflor och dricker nektar under pukors klang” diktar han bl.a. och våfflan får där stå för det mest åtråvärda vid sidan om ”nektar” den dryck som gudarna drack, fast här naturligtvis som omskrivning för vin.

När järn­spisen kom till Sverige vid mitten av 1800-talet blev det mer praktiskt att ha våffel­järn som var runda och precis passade i spisarnas runda hål, ifall man tog ut lagom antal ringar. Våfflan kom då att delas in i ”tårt­bitar” istället för fyrkanter. Än idag är denna runda form typiskt för den skandinaviska våfflan (liksom för mindre delar av Tyskland), även om man när elvåffel­järnen kom gick över till fyrkantiga våfflor, fast med tårtbits­formade delar, under en period.

Läs också: Mrs Chengs – med smak av Asien

Kring sekelskiftet 1900 blev det populärt med små stugor där man bakade och sålde våfflor, s.k. våffelbruk. Sådana inrättades överallt kring promenadstråken och varje söndagsflanör skulle avsluta sitt spatserande med våfflor och kaffe. Några få finns kvar än idag. Det var även nu sedan att äta dem med vispad grädde och sylt uppstod. Utomlands äter man dem med florsocker, strösocker, sirap, frukt, choklad eller glass istället.

Under en period blev även våfflan här hemma något av en nationell symbol, vilket nog även den fyrkantiga våfflan kan sägas vara för belgarna. Vid 1900-talets mitt såg även våffelmixen dagens ljus, ett blandpulver man blandade med vatten för att få till en smet, men det är en annan historia.

Läs också: Färdig gazpacho? Nej tack!