Världens äldsta bank

För att en stad inom Romar­riket skulle blomstra, krävdes att den låg längs de etablerade handels­vägarna. Saena Julia (Siena), som troligen grundades av den etruskiska stammen Saina omkring 900 f Kr, låg dock precis mellan den kustnära Via Aurelia från Pisa till Rom, och inlands­vägen via Cassia, som gynnade Florens och Arezzo.

Det var först under lango­barderna, den legendariskt germanska stammen, som Sienas läge för­bättrades. Handels­rutten drogs då om till att löpa rakt genom Siena, som snabbt blev ett populärt stopp.

Efter att lango­barderna hade tuktats av Karl den Store år 774 till­föll regionen Franker­riket, men föll så småningom i bitar. Under de kommande decennierna utropades den ena själv­ständiga staten efter den andra.

BANKVÄSENDETS FRAMVÄXT
Republiken Florens var tidigt ekonomiskt fram­gångs­rik, men man var mindre skicklig på att bibehålla freden med sina omgivande stater. Med Republiken Siena, en hand­full mil bort, rådde en inbiten rivalitet.

Dels på det politiska planet, dels när det gällde rikedom och konst. Florens inkomster här­rörde till stor del från textil­industrin samt från den väl­etablerade handeln med andra länder. Det var också i Florens som man år 1252 lanserade florinen, ett 3,54 grams guld­mynt som revolutionerade hela den europeiska penning­marknaden genom sitt fixerade värde.

Läs också: När plastpengarna kom till Sverige

I Siena var produktionen av salt, odlingen av vete samt områdets koppar- och silver­gruvor några av grund­stommarna inom den lokala ekonomin. Man köpte också upp öster­ländska kryddor och andra lyx­varor i hamn­staden Venedig för att sälja dem vidare på Champagne­marknaderna, den franska regionens inter­nationella varu­mässor.

De glimmande guld­mynt som nu började samlas på hög i Siena investerades i de talrika palats och andra konst­skatter som än i dag känne­tecknar både Florens och Siena. Men de skulle också lägga grunden för en annan, lukrativ verksamhet: bank­väsendet.

Under 1200-talet kom Siena att etablera kontor över hela den europeiska kontinenten, för att hantera inkomster och låna ut pengar till allt från kungar och adelsmän till präster och påvar.

Faktum är att just påven, i detta fall Gregorius IX, var i stort behov av någon som kunde administrera de kyrkliga finanserna medan han själv var upptagen med bull­skrivande, inkvisitions­tribunaler och bittra stridigheter med den tysk-­romerske kejsaren Fredrik II.

1233 tillföll denna roll den anrika Siena-­familjen Piccolomini, för att 1250 övergå till Orlando Bonsignori. 1255 grundade han banken Gran Tavola (stora bordet), som snart inte bara var Sienas, utan hela Europas främsta, med kontor både i London och Paris.

Efter Orlandos död 1273 tog det dock inte lång tid för Gran Tavola att upplösas och den mäktiga bank­familjen Bonsignori att gå i konkurs. Gran Tavola var bara den första i en rad bank­kollapser som ledde till att Siena miste sin status som Europas främsta bank­centrum till ärke­rivalen Florens, som även norpade åt sig hanteringen av påvens ekonomiska affärer. Snart skulle dock en helt annan kris skaka om Europa.

FROMHETSBERG
Pesten kom till Syd­europa via Sicilien år 1347. Den italienske historikern Agnolo di Tura antecknade i sin Cronica Senese att omkring hälften av befolkningen i Siena dog mellan april och oktober 1348. Även om ännu fler dog i Pisa, Venedig och Florens, var det Siena som hade svårast att åter­hämta sig bland Toscanas städer. Byggen stod ofull­bordade, gruv­verksamheten låg i spillror och antalet lant­brukare hade decimerats.

Det var biskopen av London, Michael Northburgh, som försökte sig på ett nytt sätt att hjälpa de fattiga att ta sig ur armodet efter pandemin. 1361 samlade han ihop 1 000 silver­mark som gavs ut i form av mikro­lån utan ränta mot en enkel pant, vanligen ett klädes­plagg.

Läs också: 100 år av standarder – PIN-koden

Systemet kallades »monte pietatis«, latin för fromhetsberg. Tyvärr avled biskopen själv av pesten samma år och de 1 000 silvermarkerna tog snart slut. I stället växte sig en annan monetär verksamhet allt starkare. Låneverksamheter med räntepålägg var förbjudet för kristna, men inte för judar.

Att penning­utlånarna ofta tog ut en ränta på både 30 och 50 procent skulle senare vara en bidragande faktor till en ny våg av anti­semitism. För att motverka ocker­lånen gjorde Italien ett nytt försök med biskop North­burghs idé. 1462–1562 upp­rättades hela 214 ”from­hets­berg” i Norra Italien, alla med samma symbol av ett berg bestående av tre kullar.

Perugia var först, men även Siena var tidigt ute. 1472 började Monte di Pietà di Siena låna ut små summor till fattiga människor, mot en ränta på 7,5 procent som skulle finansiera administrationen.

Baskapitalet kom in genom gud­fruktiga medborgares donationer eller ränte­fria lån, via straff­avgifter i rätte­gångar och även i en form av ofrivilliga depositioner, där exempelvis unga hus­hållerskor fick sin ”lön” insatt i stadens ”Monte”, att kvitteras ut först när eller om de gifte sig.

1557 kom Siena på nytt att inför­livas med, och styras från, Florens efter att påve Clemens VII hade grundat det nya stor­hertig­dömet Toscana, som kom att bestå ända till enandet av Italien under andra halvan av 1800-talet. Siena fick dock lov att fortsätta med sitt fromhets­berg efter en ny stadga från 1568 som lik­riktade verksam­heten med Florens eget Monte.

Dess uppgifter kom successivt att utvidgas, exempelvis 1580 då man började ta upp skatt från Sienas befolkning och snart avknoppades en filial vid namn Monte dei Paschi di Siena (ungefär betesmarks­bergen i Siena) som skulle stötta boskaps­uppfödare och bönder i ekonomiska svårigheter.

Efter att Florens legendariska styrande ätt Medici dött ut år 1737, tillföll Toscana den tysk-­romerske kejsaren Frans I, och seder­mera sonen Leopold II som hängav sig åt upp­lysnings­tidens humanitära idéer.

Han var personligen aktiv i arbetet med Sienas två Monti och slog 1784 ihop dem under namnet Monte Riuniti. Efter Napoleons intensiva uppgång och fall i Europa skedde ytter­ligare om­struktureringar, vilka 1833 bland annat låg till grund för instiftandet av en spar­bank inom verksamheten.

”PAPPA MONTE”
Det var först under 1900-talet som den anrika banken tog steget bortom Sienas stadiga stads­murar. Som första bank i landet började man erbjuda nationella hypoteks­lån, och efter andra världs­kriget etablerade man sig även i Frank­furt, London och ända borta i New York och Singapore.

Efter ett nationellt dekret 1995 för att separera välgörenhet från kredit­verksamhet delade man åter upp banken i två delar: Fundazione Monte dei Paschi di Siena och Banca Monte dei Paschi di Siena.

Fundazione Monte dei Paschi di Siena har tidvis investerat rikligt i staden Siena samt i sin omfattande privata konst­samling (till vilken allmän­heten dess­värre endast ges sparsamt till­träde). Banca Monte dei Paschi di Siena, börs­noterades 1999. Att Siena 2006 utsågs som den italienska staden med högst livs­kvalitet berodde delvis på ”Pappa Monte”, som den kärleks­fullt kallas av de 2 500 Siena­bor som arbetar inom banken.

Läs också: 1864 – nya lagar, näringsfrihet och kvinnor på bank

Redan 2007 började det dock gå utför. Dåliga och ofta rent märkliga affärer följdes av fyra år av finans­kris och skulder i mång­miljard­klassen. I stället för att åter styra stadens flagg­skepp på rätt köl, försökte ledningen dölja situationen genom hemliga derivat­kontrakt med tyska Deutsche Bank och japanska Nomura Holdings, vilket slutade med fängelse för 13 chefer.

I ett försök att rädda Pappa Monte för­statligades banken 2017. Sedan dess har man försökt sälja tillbaka banken i privata händer, men en planerad affär med koncernen Unicredit gick i stöpet så sent som i oktober 2021.

”Om du inte har minst en familje­medlem som jobbar på Monte, är du inte från Siena” lyder ett lokalt ord­språk. Frågan är hur länge till detta är sant.