Drottningen av snabb­rörligt mode fyller 75

Margareta van den Bosch är tidlös och det är svårt att tänka sig att hon blir 75. Idag är hon en legendar i modekretsar, praktiskt taget en riktig ”modedrottning”. Ändå har hon inte jobbat för de stora exklusiva, dyrbara, modehusen utan skapat ett modehus av det vardagliga, överkomliga och konsumentnära. Om än på senare år med en touch av den ”finare världen” och arm i arm med Karl Lagerfeld, Dolce & Gabbana, Stella McCartney och de andra giganterna. Alltid i svart, lågmäld, trendkänslig och stilsäker har hon uträttat storverk hos H&M och i princip tagit verksamheten från inköpta färdiga kollektioner av allehanda lågpristillverkare till H&M-designade modeplagg från egen ateljé i centrala Stockholm. Kläderna må vara tillverkade på olika platser i världen men designen är skapad i Sverige i den kreativa miljö som Margareta drev fram.

För egen del har jag minnen av Margareta redan från unga år. Hon var äldsta dotter till mina föräldrars nära vänner Alice och Ewert Karlsson (även känd som EWK). För Margareta innebar det en kommunpolitiskt engagerad mamma med rötter i Dalarna och som far en världsberömd politisk tecknare med ursprung i Östergötland. Systern Aino blev så småningom journalist med världen som arbetsfält. Margareta växte upp i en medveten och totalkreativ miljö med högt i tak och jag var så avundsjuk på att hon gick på Beckmans och skulle få jobba med mode. Föga anade man då vilket enormt genomslag hon skulle få.

Ännu mindre trodde man på den tiden om Hennes, som H&M fortfarande hette. Dit gick man för att köpa billiga kläder för 9.90, 19.90 eller – om man tog i – 99 kr per plagg. Helt okej men inga direkta modekläder! Aldrig att jag kunde tro att butiken i Farsta Centrum skulle komma att bli en del i ett modeimperium med globala förgreningar och eleganta kreationer på miljömedvetna, festklädda kronprinsessor. Att ett svenskt modeföretag dessutom skulle bli störst på börsen var helt otänkbart när Sverige mest sysslade med maskiner, bilar, stålverk och massafabriker. Mode ansågs knappast som vare sig seriöst, utvecklingsbart eller lönsamt.

Alltnog, Margaretas väg till den absoluta toppen var inte helt spikrak. I Sverige rådde textilkris på 60-och -70-talet och de få företag som fortfarande sysslade med mode hade en svår tid. Produktionen flyttade ut, först till Finland och Portugal och sedan längre och längre bort till den landat i Asien. Modet skapades på helt annat håll än i Sverige. För Margareta blev det utlandsstationering under många år och jag nåddes bara av en och annan rapport om läget genom Alice och Ewert.

Väl tillbaka i Sverige på 80-talet lär Margareta ha stegat upp till Stefan Persson och erbjudit sina tjänster. Det var dags för H & M att höja ambitionen och bli en mera relevant aktör inom fashion. Och den som var mest lämpad att göra jobbet – det var hon själv. Vad resten av utvecklingen anbelangar – det är historia. Vi vet ju alla hur det gick…

Margareta och jag återsågs 2010 i korridoren på Centrum för Näringslivshistoria, där jag arbetar. Då hade hon länge varit engagerad i arbetet med att säkra H&Ms superintressanta historia till eftervärlden. Hon insåg tidigt hur viktigt det var att historien bevarades – kanske med inspiration från allt arbete hon lagt ner på att åstadkomma ett museum över pappa EWK på Arbetets museum i Norrköping. Nu hade hon legat i ordentligt för H&Ms räkning. Mängder med initierade djupintervjuer hade genomförts med H&M-personer, källare, arkiv och skrubbar har genomsökts för insamling av arkivmaterial.

Numera kommer kläder ur H&Ms designerkollektioner direkt till arkivet i samma stund som de går ut i butik. Om och om igen får vi på Centrum för Näringslivshistoria, som sköter H&M:s arkiv åt dem, förfrågningar om studiebesök och önskemål om forskningsinsatser från olika institutioner som bevis för att det Margareta och H&M gjort för modeindustrin räknas högt och är historiskt betydelsefullt.

“Congratulazioni a Margarita per il compleanno”, som man skulle säga i Margaretas gamla hemstad Bari.