Kerstin Hesselgren- Sveriges första yrkes­inspektris

Kerstin Hesselgren (1872–1962) var den främsta kvinnan inom svensk politik och offentlig förvaltning före 1945. Hon kallades ”Kerstin den första”. Kerstin var nämligen den första svenska kvinna som anställdes som bostads­inspektris 1906 och som skol­köks­inspektris 1908, i bägge fallen av Stockholms stad.

Läs också: Kvinnornas väg in i trädgårdsbranschen

Hon var även den första yrkes­inspektrisen 1913, och därmed den första stats­anställda kvinnan med myndighets­befogenheter. Det skulle dröja till 1925 innan andra högre stats­tjänster öppnades för kvinnor.

Hon utsågs som svensk representant till ILO 1919, och blev därmed den första kvinnan som representerade regeringen på en inter­nationell kongress. Kerstin var också en av de fem första kvinnorna som valdes in i riksdagen, där hon 1922 tog säte i första kammaren för liberalerna.

STOCKHOLMS FÖRSTA YRKESINSPEKTRIS
År 1912 beslutade riksdagen om en stor arbetar­skydds­reform. Den innebar bland annat att en själv­ständig befattning som yrkes­inspektris skulle inrättas. Landet delades in i nio distrikt med en manlig yrkes­inspektör i varje, medan yrkes­inspektrisen hade hela landet som sitt ansvars­område. Hon fick Stockholm som stationerings­ort.

Läs också: Skolans pionjärer

I instruktionen fast­ställdes att hon – förutom arbets­plats­inspektioner – skulle verka för för­bättringar av kvinnliga arbetares levnads­förhållanden, vilket påminde mycket om Kerstin Hesselgrens uppgifter som bostads­inspektris i Stockholm:

”Yrkes­inspektris har att verka för förbättring af de kvinnliga arbetarnas lefnads­förhållanden, såsom beträffande kost och bostad samt hälso- och sjukvård, för utvecklande af spar-, understöds- och försäkrings­väsen bland dessa arbetare samt för deras höjande i sedligt och intellektuellt afseende.”

Någon motsvarande uppgift fanns inte för de manliga yrkes­inspektörerna. Kerstin skulle i sin yrkes­utövning komma att möta många män som under sitt vuxna liv aldrig hade stött på kvinnor som inte befann sig i en under­ordnad ställning.

Nu fick fabrikörer, fabriks­chefer och arbets­ledare möta en kvinna med befogenhet att inspektera deras verksamhet. Kerstin var väl medveten om detta problem, och hon kunde tack vare sin sociala kompetens hantera de flesta situationer med stor skicklighet.

Kerstin mötte många arbets­platser som var smutsiga, kalla, dammiga, dragiga och trånga. Luften var dålig, vattnet odrickbart, tvätt­ställ saknades och matlådor kunde inte värmas.

MOTSTRÄVIGA FABRIKÖRER
Kerstin mötte många arbets­platser som var smutsiga, kalla, dammiga, dragiga och trånga. Luften var dålig, vattnet odrickbart, tvätt­ställ saknades och matlådor kunde inte värmas. Kerstin har bland annat berättat om ett lin­spinneri, där man inte kunde se en meter framför sig för damm och där arbeterskorna hade hår och kläder alldeles inpyrda med det stickande lin­dammet.

På ett annat ställe skulle ett enda gårdsdass räcka för åttio personer. På en fabrik fanns ett lång­dass på gården. Då fabrikören vägrade att ordna en toalett inomhus sade Kerstin: ”Visst, men där ska jag säja fabrikören att de flesta sitter i timtal i onödan och bara pratar och röker. För där ser ingen dom.” Snabbt ordnades en toalett inne i den fabriken.

Läs också: Kvinnorna har alltid funnits i arbetslivet

När en fabrikör sade att frun­timmer inte skulle lägga sig i hur han skötte sin fabrik, replikerade Kerstin: ”Men ni arbetar ju själv med fruntimmer. Jag antar att er fabrik annars inte skulle gå.” Argumentet bet, och de två blev sams. När Kerstin skulle inspektera en spis­bröds­fabrik där hon visste att det bedrevs olaga natt­arbete, utspelades följande scen:

”En herre på kontoret nekade mig blankt att ens komma in i fabriken. När jag förklarade, att jag enligt arbetar­skyddslagen hade rätt att inspektera, blev karl­stackaren så rädd att jag förstod, att det var bäst att tala med chefen själv. Så jag tog ett telefonsamtal till honom från kontoret. – Kommer aldrig på frågan, sa chefen ilsket. Att Fröken ska få komma in i min fabrik kan aldrig stå i en lag. Jag ska nog ta rätt på, vem Fröken egentligen är. – Varsågod, ring till min chef! Han heter Thorvald Fürst. Spis­bröds­direktören ringde och fick besked. Fürst var enligt direktören en klok karl, så till slut visade det sig vara bäst att släppa in ”hans Fröken”.”

VIKTEN AV HYGIEN
Kerstin kom under sina fabriks­inspektioner med råd och synpunkter på bland annat städning, ventilation, buller och belysning. Hon noterade att ”på de arbets­platser där kvinnliga verkmästare fanns eller verkstaden ägdes av en kvinna, var städningen betydligt bättre skött än där det var manlig före­ståndare”.

Läs också: En enklare vardag

Hon tog upp frågor kring toaletter, omklädnings­rum, tvätt­ställ och dusch­kabiner, liksom möjligheterna att vistas utomhus på raster, exempelvis på balkonger eller tak­terrasser. Hon diskuterade mat­rummens placering, storlek och inredning. Hon för­ordade små­bord och ansåg att väggarna borde smyckas med konst. Kerstin engagerade sig också i frågan om ergonomiskt lämpliga arbetsstolar. Även personal­bostäder inspekterades. När hon hittade goda exempel såg hon till att information om dessa spreds.

Vid ett tillfälle träffade Kerstin en arbeterska som hade satt upp ett porträtt av distriktets yrkes­inspektör vid sin arbetsplats: ”Jo, jag har satt dit honom för att han ska känna, hur det drar.” En annan gång mötte hon en gammal arbeterska som sade: ”Jag ska säga fröken, det kan bli för mycket hygien också.”

Läs också: Spelkortstillverkning – ett kvinnojobb

Kerstin arbetade som yrkesinspektris fram till sin pensionering den 1 januari 1934. I sina själv­biografiska noteringar skriver hon att ”enda sättet var att arbeta i tysthet”. Det gällde att inte ställa till med för mycket väsen, eller att propagera för några kontroversiella åsikter, utan att arbeta pragmatiskt, praktiskt och resultat­orienterat.

Annika Åkerblom konstaterar i sin avhandling Arbetarskydd för kvinnor – Kvinnlig yrkes­inspektion i Sverige 1913–1948 (1998) att detta arbetssätt kom att prägla den kvinnliga yrkes­inspektionens hela verksamhet, ända tills den av­vecklades som en särskild enhet 1949.

Förlaget Närings­livs­­historia ger nu ut den första hel­täckande biografin om hennes liv och gärning, Kerstin Hesselgren – Hälso­vårdsapostel och riksdags­pionjär, skriven av Anders Johnson.