100 år av standarder – komprimerings­standarden MPEG-4

Invalid file format. A codec is required to play this file. An error occured. Unsupported file format.

Klingar fraserna ovan bekant? Förhoppningsvis var det länge sedan du fick ett liknande fel­meddelande när du försökt spela upp en film på din dator. För dator­användare i Internets barndom var dylika bakslag vardags­mat.

Så är knappast fallet idag, och det är ingen slump. Numera slår media­spelare mer och mer sällan bakut på grund av okända fil­format eller saknade insticks­moduler. Anledningen stavas standarder, och på området digital media är få större och mer vida spridda än MPEG.

Läs även: Så startade Spotify

MPEG är en förkortning för Moving Picture Experts Group (MPEG), en arbets­grupp med representanter från både ISO och IEC (International Electro­technical Commission). Gruppen grundades 1988 och har tidigare utarbetat de hyllade bransch­standarderna MPEG-1 och MPEG-2 vilka används av både proffs och konsumenter och som alla digitala media­spelare värda namnet är kompatibla med.

Någon standard med namnet MPEG-3 (ej att förväxla med ljud­fil­formatet MP3) såg aldrig dagens ljus, då de tänkta funktionerna för denna standard bedömdes kunna täckas av MPEG-2, varpå projektet avbröts.

FÖRENKLADE TILLGÅNGEN TILL DIGITAL MEDIA
För att förstå varför sådana här mediastandarder är nödvändiga räcker det med att gå tillbaka 20-25 år. På 1990-talet började nämligen hem­datorerna bli tillräckligt kraft­fulla för att kunna spela upp media­filer, och internet­uppkopplingen tillräckligt snabb för ned­laddning av desamma.

Under dessa pionjärår utvecklades det en mängd olika filformat för rörlig bild och ljud, och det var inte ovanligt att företag tog fram sina helt egna format för att ”låsa” användarna till sin specifika program­vara. En av värstingarna i samman­hanget var RealNetworks mediaspelare RealPlayer från 1995, som av magasinet PC World korats till världens näst värsta tech-produkt (bara tjänsten AOL var värre). RealPlayers gräns­snitt var nedlusat av reklam och popups.

Läs även: Musikradion föddes på djupt vatten

Tidiga versioner hade dessutom besvärande säkerhets­brister och kunde exponera användarens dator för cyber­attacker. Dessutom höll sig spelaren naturligtvis med sitt alldeles egna fil­format (.rm), som mycket få andra program kunde hantera. I takt med att den digitala världen lade barn­sjukdomarna bakom sig kunde så småningom neutrala, hög­kvalitativa och gemensamt överenskomna format­standarder som MPEG vinna mark och bli dominerande. Vilket under­lättade användningen för det stora flertalet.

SÄKER KOMPRIMERING AV FILER
MPEG-4 introducerades under 1998 och standardiserades året därpå som ISO/IEC 14496. Egentligen är den inte en enskild standard utan en hel svit, i nuläget bestående av över 30 delar. Bland ISO-standarder är den en av de mer tekniskt ingående. I korthet är den en standard för digitala tids­beroende medier (jfr engelskans time-based media), alltså media som måste spelas upp i en viss hastighet, varav ljud- eller film­filer är de vanligaste exemplen.

MPEG-4 komprimerar video och ljud, vilket alltså minskar fil­storleken, utan att en mänsklig användare märker av någon större kvalitets­förlust. Utöver att kunna allt sina före­gångare kan är den kodad med mer avancerade algoritmer som möjliggör hårdare komprimering och därmed mindre filer. Standarden bedöms av experter vara både bakåt­kompatibel och framtids­säker. Bland mycket annat har MPEG-4 även stöd för copy­right­skydd, eller Digital Rights Management (DRM).

Läs även: Teknik för nytta och nöje

Ett av märkesåren för MPEG-4 var 2004, då standardens tolfte del, The ISO base media file format, publicerades. Denna format­standard ligger till grund för filändelsen .mp4, som idag ett av de vanligaste och mest spridda formaten för filmfiler. Det var också för denna delstandard kommittén ISO/IEC JTC 1/SC 29 under 2021 förärades en Emmy vid Technology & Engineering Emmy® Awards.

Lite oväntat blev MPEG-4 även en riksnyhet i svensk tv en lördag i oktober samma år. Myndigheten för press, radio och tv hade nämligen beslutat att sändningarna i det svenska marknätet skulle gå över till ny kompressions­teknik, MPEG-4, med följd att det kunde bli svart i rutan på äldre tv-apparater.