100 år av standarder – tonfrekvensen 440 Hz

Standardisering av tonhöjder inom musik är ett tämligen modernt fenomen. Innan 1800-talet fanns det ingen samsyn på området och tonhöjd var ett flytande begrepp. Instrument och orkestrar fick vackert stämma efter de referens­toner de hade tillgång till, vilket var en utmaning då inte ens kyrkornas orglar alltid levererade pålitliga stämtoner.

Det har också förekommit att orkestrar stämt instrumenten högre och högre i jakt på ljusare klanger, med följd att fiol­strängar gått av och att körer och solosångare fått stora problem.

Läs också: Sveriges första musikexport

OLIKA METODER ATT MÄTA TONER
Dåtidens kunskap om tonhöjder, bland annat inhämtade genom observationer av strängars vibrationer, samman­fattades 1636 i den franske matematikern Marin Mersennes standardverk Harmonie universelle. Ett tidigt försök till standardisering av stämtoner kom 1711 då den brittiske musikern John Shore uppfann stämgaffeln.

Detta U-formade metallredskap hade två skänklar, vilkas storlek bestämde den ton man fick genom att slå an gaffeln mot ett hårt underlag. Shores uppfinning hamnade i händerna på ingen mindre än barock­tonsättaren Georg Friedrich Händel och med åren blev stäm­gaffeln ett flitigt använt referens­verktyg. Ändå förekom en mängd olika stämningar – stämgafflar av olika fabrikat gav lite olika ton.

Läs också: Musikradion föddes på djupt vatten

Det första effektiva sättet att med exakthet mäta tonhöjd kom sannolikt på 1830-talet i och med den tyske fysikern Johann Heinrich Scheiblers tonmätare. Denna konstruktion bestod av 52 stämgafflar med vilka man kunde mäta toners frekvens, alltså antalet regel­bundna svängningar per sekund, seder­mera känt som cykler per sekund (cps) vilket idag kallas Hertz (Hz).

Med sådana exakta mätverktyg kunde riktiga standarder för tonhöjder utarbetas. En rikstäckande sådan kom i Frankrike genom ett lag­beslut 1859, då frekvensen för ettstrukna A bestämdes till 435 Hz. Denna ”franska standard”, även kallad Diapason Normal, fick stor spridning i Europa under 1800- och 1900-talet.

Inte minst i Wien, en av den klassiska musikens centralorter. Många andra standarder förekom parallellt, inte minst i Stor­britannien, där standarden under 1800-talet hade gått från 433 till 455 Hz. Brittiska piano­fabrikörerna började använda 439 Hz som standard 1899.

KONFERENSEN BESLUTADE
Några decennier in på 1900-talet kunde man konstatera att behovet av samsyn i frågan blev allt större. Inte minst då distributionen av utländska filmer, ljud­inspelningar och radio­sändningar förekom allt oftare. För att inte tala om utvecklingen av elektro­akustiska instrument, vilken skulle komma att fullkomligt explodera efter andra världs­kriget.

Den 11 och 12 maj 1939 hölls därför en internationell konferens på temat ”concert pitch” i BBC:s lokaler i London, arrangerad av British Standards Association. Representanter från flera olika länder kom nu överens om att lämna en rekommendation till respektive lads standardiserings­organ om att A440 hädanefter skulle användas som standardiserad stämton vid konsert­framträdanden och vid inspelningar av musik.

Läs också: Här sitter kulturen i väggarna

Även om standarden nu de facto var sanktionerad dröjde det till 1955 innan International Organization of Standardization gav ut ISO 16, vilket brukar ses som det definitiva märkesåret för standarden. Den bekräftades på nytt 1975 och denna version är fortfarande aktuell. I Sverige gavs den ut 1985 som SS-ISO 16. Utöver att faktiskt bestämma frekvenser har standarden säkerligen även påverkat tillverkare av musik­instrument då den också specificerar att instrumenten ska byggas så att de i bästa möjliga mån kan stämmas och hålla stämningen enligt denna standard.

ISO 16 är idag helt dominerande i den engelsk­språkiga världen och den mest vanligt förekommande även i övriga världen. Men även om alla stäm­apparater och elektroniska musik­instrument på marknaden har A440 som utgångspunkt är standarden inte så förhärskande som man kan tro.

Tvärtom är det tämligen vanligt att symfoni­orkestrar på den europeiska kontinenten använder 442, 443 eller rentav 445 Hz som stämton. Det förekommer också att barock­ensembler stämmer sina tids­typiska instrument till 415 Hz för att få en varmare klang. Och på Kuba lär orkestrar föredra 436 Hz för att öka fiol­strängarnas livs­längd, då strängar är en bristvara på ön.