Företag i beredskap

I början av 2026 skickar Myndigheten för civilt försvar ut en broschyr till Sveriges företag om hur de kan förbereda sig för kriser och krig. Förebilden är »Om krisen eller kriget kommer« som sändes ut till allmänheten 2024. Här kanske det finns något att lära av historien.

En text om:

Saltlager på Kvarnholmen, Nacka. Foto: ArildV/Wiki.

Artikeln publicerades i vår tidskrift Företagshistoria 2026 #1.

Köp lösnummer av Företagshistoria i vår bokbutik.

Köp nya och gamla nummer av Företagshistoria direkt hos Centrum för Näringslivshistoria som ger ut tidningen.

Till Bokbutiken

Söndagen den 27 augusti 1939 arrangerade LO en stor festdag på Skansen i Stockholm. Per Albin Hansson höll där ett tal som sändes i radion senare på kvällen. Statsministern tecknade en mycket mörk bild av världsläget där »katastrofen synts rycka närmare«. Det var i detta tal han fällde det berömda yttrandet »Vår beredskap är god«.

Hansson syftade både på den militära beredskapen och på försörjningsberedskapen. I det första avseendet var påståendet knappast sant, men då det gällde försörjningsberedskapen hade han rätt. Många som hörde talet mindes säkert att Sverige under första världskrigets sista år hade drabbats av hungersnöd och hungerkravaller på många håll i landet.

Allt hade då gått fel. Ingen beredskapslagring hade förberetts. Dessutom blev skörden 1917 rekordlåg. Ransoneringssystemet var mycket bristfälligt, och regeringen vägrade föra en handelspolitik som underlättade livsmedelsimporten. Den konservative statsministern Hjalmar Hammarskjöld fick epitetet »Hungerskjöld«.

Företag prioriterade åtgärder för att få fram livsmedel

Flera företag vidtog åtgärder för att få fram livsmedel till sina anställda. Aga på Lidingö ordnade mark för potatisodlingar på åkermarken runt fabriken, och de anställda erbjöds kolonilotter på företagets mark. Agas personal fick också möjlighet att köpa ved och livsmedel till subventionerat pris.

Asea i Västerås startade en korv- och charkuterifabrik samt kaningård och mjölkbutik. LM Ericsson i Stockholm startade butiksförsäljning på företaget och satte upp en särskild livsmedelskommitté. SKF i Göteborg skaffade livsmedel och bränsle till starkt subventionerade priser för de anställda. Barn och sjuka fick särskild tilldelning. Stålgrossisten Söderberg & Haak i Stockholm placerade en ko i stallet för körhästarna. De anställda erbjöds fri mjölk och de yngre fick även bullar av företaget.

Läs också Från självförsörjning till import

Handelspolitik som prioriterade folkförsörjningen

Under andra världskriget blev dessa problem betydligt mindre. Samlingsregeringen förde en handelspolitik som prioriterade folkförsörjningen. Till detta bidrog ett väl utvecklat samarbete mellan staten och näringslivet. Ransoneringssystemet fungerade också bra, mycket tack vare den skicklige organisatören Gustaf Kollberg. Efter kriget blev han chef för ICA, och lyckades då samla alla ICA-handlare till en sammanhållen kedja.

Redan 1917–1918 uppförde staten nio stora statliga lagerhus för spannmål, på platser med goda järnvägskommunikationer och med betryggande avstånd från kusten. Lagerhusen i Eslöv och Vara är bevarade. Dessa lagerhus blev det första inslaget i den beredskapslagring som kom att bli viktig för Sverige under andra världskriget. Då gynnades Sverige dessutom av goda skörderesultat åren före kriget.

År 1928 beslutade riksdagen att inrätta Rikskommissionen för ekonomisk försvarsberedskap. Kommittén initierade utredningar av beredskapsbehovet. Det dröjde dock till 1937 innan en beredskapslagring inleddes genom inrättandet av Statens Reservförrådsnämnd.

LM Ericssons livsmedelskommitté köpte in 2 200 tjog konserverade ägg för 2:95 kr per tjog, av E. Flygare i Degeberga. Foto: Ur LM Ericssons arkiv hos Centrum för Näringslivshistoria.

Omfattande lagerhållning byggdes upp

Walter Wehtje blev chef för Reservförrådsnämnden i augusti 1937, och lyckades under två år bygga upp en mycket omfattande lagerhållning av ungefär 500 olika produkter, bland annat bränsle, kemikalier, metaller, textilier, gödnings- och fodermedel, läkemedel och livsmedel.

Nämnden beslutade om vad som skulle köpas in, och vilka som skulle få förfoga över de lagrade produkterna. Men inköp och lagerhållning sköttes av företag med erfarenheter inom respektive varuslag. Verksamheten och anslagen till nämnden sköttes mycket diskret för att undvika upptrissade priser. Finansminister Ernst Wigforss hade en hemlig post i statsbudgeten där detta reglerades.

Kooperativa Förbundet fick i uppdrag att lagra salt i Nacka, Carlmarks repslageri i Älvängen vid Göta älv fick lagra hampa. Asea i Ludvika fick lagra transformatorolja. I Söderberg & Haaks stora lager i Liljeholmen i södra Stockholm fanns strategiska metaller som tenn, kvicksilver och kadmium.

Ännu på 1990-talet fanns hundratals beredskapslager runt om i landet. År 2002 upphävdes beredskapsförordningen och lagren såldes ut. År 2017 konstaterade Försvarsberedningen att Sverige behöver beredskapslagring.

Walter Wehtje

Walter Wehtje (1897–1990) tillhörde en släkt med flera framträdande företagsledare, framför allt i skånsk byggmaterialindustri.

Han var civilekonom och hade varit chef för varuhuset PUB i Stockholm, grundat av hans svärfar Paul U. Bergström. Åren 1940–1957 var Wehtje vd för Atlas Diesel (sedermera Atlas Copco). Han kunde genom sin affärsinriktning bryta den starka teknikorientering som hade hämmat företagets utveckling, och inledde en kraftfull expansion.

Wehtje sålde företagets traditionella huvudverksamhet, dieselmotorer, för att i stället satsa på tryckluftsutrustning där Atlas Copco blev världsledande.

Tryckluftsverksamheten inom Atlas Diesel hade utvecklats starkt under kriget när det behövdes många nya bergrum för baser och skyddsrum.

Företag ställde om och blev nyckelspelare under pandemin

När pandemin bröt ut 2020 visade det sig att Socialstyrelsen, som hade det statliga ansvaret för krisberedskapen, inte var till någon hjälp då sjukvården led akut brist på skyddsutrustning. I stället ställde flera företag snabbt upp. Tillsammans med Karolinska sjukhuset bildade Scania ett kriscentrum där företagets globala inköpsorganisation användes för att köpa skyddsutrustning.

Trots den ökade globala efterfrågan lyckades Scanias rutinerade inköpare få ett lägre pris på munskydd än vad regionerna tidigare hade betalat – och lyckades även få varorna levererade. Absolut Vodka började tillverka handsprit, och en Electroluxfabrik som tillverkade dammsugarpåsar, började tillverka andningsskydd.