Försäkringsvärldens Titanic

Den här historien handlar främst om de svenska försäkrings­bolagen, i synnerhet Skandia, som var verksamma i området och hur de resonerade om de skulle stanna kvar på eller lämna marknaden. Men det är också möjligt att säga något om hur den amerikanska försäkrings­marknaden kom att påverka Skandias moderna historia.

Läs också: Sverige/Sydafrika tur och retur – Skandias moderna historia

Det var emellertid inte själva ”natur­revolutionen” som orsakade de största skadorna. I stället var problemet att alla vatten­ledningar förstördes, vilket till en början hindrade eld­släckningen och branden kunde härja fritt i nästan tre dagar. Dessutom avled brand­chefen i jord­bävningens inledande skede och skapade ytterligare bekymmer vid sam­ordning av eld­bekämpningen.

”JORDBÄVNINGS­KLAUSULER”
Många försäkrings­bolag försökte genom så kallade jord­bävnings­klausuler undvika vissa typer av skade­utbetalningar. En av principerna var ett hus som rasat till följd av eruptionen inte ersattes – men om byggnaden föll på ett annat hus, fick man ersättning för det sist­nämnda.

Den här strategin – vilket för övrigt var praxis på försäkrings­marknaden för att säkra bolagens över­levnad i sam­band med natur­katastrofer – att undvika en del av skade­anspråken skapade frustration hos allmänheten.

Mass­media försökte trycka på bolagen att full­göra sina åtaganden. Varje vecka publicerade tidningarna ”svarta listor”, där bolag som inte gjort rätt för sig namn­gavs. En knapp fjärdedel av samtliga verksamma bolag betalade alla sina skador, däribland de svenska försäkrings­bolagen.

Det fanns tre svenska aktörer på amerikanska väst­kusten. Skandia hade en åter­försäkrings­förbindelse med engelska Royal. Skåne (från Malmö) hade liknande arrangemang med de brittiska bolagen Commercial Union och Alliance. Svea (Göteborg) slut­ligen drev en general­agentur i staden men hade också en agentur i New York.

Dess­värre brann Sveas San Francisco-kontor ned och det svenska huvud­kontoret tvingades skickar över flera koffertar med kopior av försäkrings­avtalen. Samtidigt åkte chefen för utländska avdelningen och en brand­ingenjör över till USA.

Först flera månader senare, efter att ha reglerat över 900 skador, åter­vände de till Sverige i december. Även Skandias vd Karl Herlitz besökte katastrof­området.

Skandia och Svea betalade sammanlagt 7,5 miljoner kronor för skadorna i San Francisco – hälften av bolagens totala års­premie­inkomst. I dagens penning­värde mot­svarar det ungefär 400 miljoner. Skånes skador uppgick till 1,2 miljoner. Flera tyska och brittiska bolag tvingades avveckla sina amerikanska affärer men majoriteten stannade kvar.

OLIKA STRATEGIER
De svenska bolagen hade olika strategier efter jord­bävningen. Skandia och Svea stannade kvar. Det främst skälet var att de amerikanska premierna utgjorde en så stor andel av bolagens totala premie­inkomst; ett tillbaka­dragande hade halverat bolagens brand­affär.

Samtidigt önskade man få tillbaka en del av vad som hade förlorats i katastrofen. Bolagen hade också varit relativt generösa vid skade­regleringen, vilket ökat allmänhetens för­troende för de svenska bolagen.

Skåne däremot, drabbades också av en jord­bävning i Valparaíso, Chile, samma år och drog sig tillbaka från både Nord- och Syd­amerika och satsade istället på att utvidga verksamheten i Ryss­land. Ironiskt nog, förlorade bolagen ännu större belopp där i samband med nationaliseringen av in­hemska och utländska bolag efter bolsjevikernas makt­övertagande 1917.

Läs också: Från Absolut till Zorn – transatlantiska band genom historien

Det fanns många myter som uppkom i samband skade­regleringen efter jord­bävningen, särskilt ett blev kopplat till det svenska bolaget Svea. Bolaget hade en stor del försäkrings­tagare i San Francisco som var av kinesiskt ursprung. Eftersom för­säkrings­breven blev förstörda fanns endast kopior med något bristande kvalitet som matchades med olika valörer av legitimitets­handlingar.

Detta skapade osäkerhet hos skade­reglerarna, vilket gav bränsle till ett rykte om att kunder med kinesiskt ursprung som fått ersättning från Svea, fick en stämpel i pannan för att bolaget skulle undvika dubbla ut­betalningar. Men enligt Sveas minnes­skrift från 1966 var detta endast ill­villiga lögner för att skada bolagets relationer till allmän­heten, särskilt den viktiga kund­gruppen bland invånarna i China­town.

Skandia och Svea stannade således på marknaden och kom i fram­tiden också att sam­arbeta på den amerikanska marknaden. Svea köpte tillsammans med norska Store­brand ett sjö­försäkrings­bolag med namnet Hudson 1920 som övertogs av Svea efter ett par års verksamhet.

År 1930 övertog Skandia hälften av aktierna i Hudson men redan 1933, till följd av depressionen, placerades hela port­följen hos ett annat bolag. Därefter tog Skandia över bolaget som lades i mal­påse men efter andra världs­kriget aktiverades verksamheten igen.

Elden är lös!

I slutet på 1960-talet stod Skandia inför ett ödesval på den amerikanska marknaden, antingen avveckla rörelsen eller att satsa mer intensivt. En intressant aspekt var att beslut togs av P. G. Gyllen­hammar som seder­mera blev vd för Skandia (efter sin far Pehr) 1970 och i slutet på samma år vd för Volvo (efter sin svärfar Gunnar Engellau). Det var enligt Gyllenhammar helt nöd­vändigt för Skandia att bygga upp en stark position på den amerikanska marknaden.

Efter andra världs­kriget hade Skandia satsat på skade­försäkring i USA men till följd av så kallade lång­svansade ansvars­försäkringar och orkanen Andrew 1992 avvecklades portföljen full­ständigt. Men sam­tidigt hade Jan Carendi startat en mycket fram­gångs­rik liv­försäkrings­verksamhet, som blev Skandias nya strategi i USA.

Dessvärre behövdes ofantligt omfattande reserver för att stödja verksam­heten och det fanns inga möjligheter att finansiera rörelsen lång­siktigt. Slutligen såldes verksam­heten i USA 2003 (och på många andra marknader) efter tur­bulensen på Skandia, för att försöka överleva som själv­ständigt bolag. Som vi vet, var det inte möjligt, men det är en helt annan historia.

PRENUMERERA PÅ TIDSKRIFTEN FÖRETAGSHISTORIA HÄR