Har näringsfriheten ett kön?

Ja utan tvekan. Rent historiskt kan vi se att när reformen om Näringsfrihet kom, år 1864, så hette det visserligen att det var en generell näringsfrihet, för både män och kvinnor, men rättigheten för kvinnor gällde bara för verksamheter som var ”anpassade” för kvinnor. Gifta kvinnor fick samma år rätt att bedriva handel och hantverk men bara under förutsättning att mannen gav sitt tillstånd.

Kvinnors självförsörjning var sällan självklar, läser jag i en historieöversikt. Den var oftast både ifrågasatt och starkt hinderfylld. Fram till 1900-talet hade kvinnor begränsade möjligheter att självständigt utöva olika yrken. Undantag fanns dock – enklare former av handel tilläts av sociala skäl som till exempel när Amalia Eriksson i Gränna fick tillstånd att öppna bageri och göra polkagrisar. Änkor hade också rätt att ta över rörelsen vid makens död. Och genom att erhålla egendomar i änkepension gavs möjlighet till försörjning – exempelvis medförde detta att Katarina Stenbock var framgångsrik patron på bruken i Ramnäs och Wirsbo under många år. Så långt historien.

I nutid heter samma fråga kvotering.  Ibland hör jag en argumentation som går ut på att krav på jämn könsbalans i börsnoterade företags styrelser skulle utgöra en inskränkning i näringsfriheten. Det betyder i så fall att riksdagen, när man i full enighet, år 2006, beslutade om de jämställdhetspolitiska målen, i själva verket inskränkte näringsfriheten. Min uppfattning är att personer som argumenterar för en fortsatt mansdominans knappast gör det av rationella skäl.

Det finns numera många utredningar och undersökningar, både nationella och internationella, som visar att blandat är bättre. Det ger ett större rekryteringsunderlag, en höjd utbildningsnivå, en bättre kreativitet, bättre ekonomisk effektivitet och bättre lönsamhet. En kvalitetsfråga alltså. En argumentation för fortsatt mansdominans bygge inte på rationell grund. Det är en fråga om makt. Precis som för 150 år sedan.