KRÖNIKA: Tekniken ger lösningarna

Vid en arkivstädning hittade jag en 30 år gammal skrift från min organisation Teknikföretagen, som då hette Sveriges Verkstadsförening. Den sparades undan. Nyligen började jag bläddra i den för att se vilka stora kliv som tagits inom industrin. Skriften heter Forma framtiden och handlar om att uppmuntra unga människor att vilja välja en framtid inom industrin, med undertiteln En idébok för långsiktig rekrytering, kompetensutveckling, bra jobb. Hur såg utmaningarna ut 1991? Och hur har det gått? 30 år är ju ändå en avsevärd tid.

Resan i tidsmaskinen blev dock inte som jag förväntat mig. Kittlingen uteblev. Visst, en del är ju lite kul – kapitlet ”Informera med hjälp av video” känns verkligen som en hälsning från ett annat århundrade (vilket det ju också är). Men farhågorna, behoven och läget är i stort sett desamma. Mina företrädare på dåvarande Verkstadsföreningen stod egentligen på samma ställe där jag och mina medarbetare är i dag.

…utmaningarna tycks ändå kvarstå i en industri som ständigt utvecklas och konstant kräver ny form av kunskap och bredd: tillförseln av antalet ungdomar till arbetslivet är långt ifrån tillräcklig utifrån de behov som finns.

Det råder ingen tvekan om att de, precis som vi, hade ett av världens mest intressanta och engagerande uppdrag. Men utmaningarna tycks ändå kvarstå i en industri som ständigt utvecklas och konstant kräver ny form av kunskap och bredd: tillförseln av antalet ungdomar till arbetslivet är långt ifrån tillräcklig utifrån de behov som finns.

Alldeles för få väljer vägar som leder till industrin. Vi och våra medlemsföretag måste vara aktiva och påverka på alla upptänkliga sätt. Allt det där står redan i skriften från 1991. Behovs- och åtgärdsanalysen från mina kollegor för 30 år sedan är, klädd i en något annorlunda språkdräkt, kusligt lik den jag själv skulle kunna sätta mig ned och skriva i dag. Vad sägs om: ”ett bristande intresse för verkstadsutbildningar”, ”det krävs förbättrade yrkesutbildningar« och »högskolan måste ges ökade resurser”.

Men mycket har förstås också hänt. Vi har gått med i EU, vilket har betytt mycket för samhället och den svenska industrin. Jobben inom industrin har utvecklats radikalt i takt med enastående teknologier och hållbara lösningar, vilka numera är självklara delar av vardagen. Och allt fler har sett till att skaffa sig en mer kvalificerad utbildning. I dag finns till exempel Teknikcollege som certifierar industrirelevanta utbildningar i hela landet.

I en motsvarande skrift nu skulle vi exempelvis trycka på att införa fungerande system för vidareutbildning mitt i livet, att mer av utbildningens resurser ska styras mot behov i näringsliv och industri och att förmå högskolor att jobba närmare företagen. Men arbetet med att få unga att förstå möjligheterna inom industrin – och välja en utbildningsbana som leder dit – är lika mycket i fokus nu som då.

Vi har också en betydligt större utmaning att ta oss an i dag jämfört med 1991: klimatfrågan. Vi vet att den svenska industrin med sin stora exportvolym spelar en viktig roll på global nivå i att lösa den frågan.

Det är modern teknik som bidrar till lösningar på de utmaningar vi står inför. Det är mitt trumfkort och något som mina forna kollegor från 1991 inte riktigt kunde se. Jag drar det kortet när jag ska beskriva för nya generationer hur vi ska forma framtiden.

125 år av teknikutveckling