Må näringsfriheten bli långvarig!

Vi tar det som så självklart. Att en idé till hur man kan lösa ett problem för några enstaka eller många ska kunna omsättas till ett företag. Som Daniel Ek som gjorde det möjligt att lagligt ladda ner musik över nätet istället för att köpa musik i butik som man inte ens hade möjlighet att lyssna till innan inköp.  Eller att insikten om hur en befintlig produkt som är ganska opraktisk eller ful kan fungera bättre eller bli vackrare med annat material eller formgivning. Som Estrid Eriksson med Svenskt Tenn. Eller turistnäringen som förstod att människor ville röra på sig och uppleva saker under sina ökande antal ledighetsdagar.

Tanken på att någon annan skulle bestämma vilken typ av företag som är tillåtet eller inte känns idag ganska lustig. Skulle ”äventyrssportskrået” välja att stödja eller avfärda entreprenören som vill börja med ”zip-line” dvs att med hjälp av lina och sele åka mellan bergstoppar. Sannolikt skulle ”mountainbike” avdelningen glatt avslå denna förfrågan om att upptas i skrået. För med största sannolikhet skulle dennes marknad bli mindre. Vi vet alla idag att fri konkurrens med sunda spelregler gör att kunder varor och tjänster utvecklas på ett fantastiskt sätt.

Trots att kommittéer som kan sätta sig till doms över entreprenörers vilja och lust att utveckla en marknad känns långt bort så står ett faktiskt näringsförbud närmare än vi tror. Den politiska vilja som idag uttrycks av allt fler partier och politiker att införa politiska kommittéer som ska bestämma hur pengarna som blir kvar när hyror, löner, vidareutbildningar och räntor har betalts, ska fördelas är nämligen alltför stor.

Min förhoppning är att näringsfriheten inte bara blev 150 år.