Platsen: lämningar av filmborgen

Där i dag barnfamiljerna trängs med filtar och parasoller uppfördes sommaren 1949 ett kuliss­bygge – en romantisk medel­tids­borg med tinnar och torn.

Hjärnan bakom stor­filmen Singoalla var producenten Lorens Marmstedt, Terra­films grundare, i sam­arbete med bio­kungen Anders Sandrew. Marmstedt hade börjat som regissör men med bolaget Terrafilm hade han gått in i producent­rollen och gjort sig känd för sam­arbeten med lovande film­regissörer som Hasse Ekman och Ingmar Bergman.

Läs mer: Sandrews visste vad folket ville ha

Nu laddade han för sitt största projekt, en svensk­fransk sam­produktion för en internationell publik. Manus byggde på Viktor Rydbergs mörka medel­tids­berättelse om kärleken mellan riddaren Erland Måne­sköld och den romska Singoalla. Marmstedt anlitade ett franskt film­team lett av regissören Christian-Jaque, och filmen spelades in i tre versioner: en svensk, en fransk och en engelsk – den senare med special­skrivet lyckligt slut för en amerikansk bio­publik.

I teamet ingick en särskild arkitekt som ansvarade för låtsas­borgen vid Söder­bysjön, avsedd för exteriör­scenerna, och ett lika stort kuliss­bygge på Gärdet för interiör­scenerna. Musiken var skriven av Hugo Alfvén och skåde­spelarna inkluderade namn som Edvin Adolphson, Naima Wifstrand och Lauritz Falk. Alf Kjellin (känd från Alf Sjöbergs film Hets) spelade riddaren Erland Måne­sköld.

Läs mer: Filmen banade väg för vardagssuccé

I den engelska versionen fram­trädde han under namnet Christopher Kent, i den franska spelades riddare Erland i stället av frans­mannen Michel Auclair. Filmens största stjärna var dock Viveca Lindfors i titel­rollen. Hon hade nyligen inlett sin Hollywood­karriär, men Lorens Marmstedt lockade henne till Sverige för inspelningen. Bland statisterna fanns många svenska romer – bland andra ses Katarina Taikon, Katitzi­böckernas författare, i en dans­scen.

Singoalla var den första stor­produktionen i svensk film och länge utan jämförelse dyrast. En normal film­inspelning kunde på 1940-talet kosta cirka 300 000 kronor. Singoallas budget låg på 1,5 miljoner men över­skreds rejält. Mot­tagandet blev blandat. Svensk bio­publik strömmade visserligen till men de inter­nationella för­hoppningarna infriades aldrig och kritikerna var inte nådiga.

I dag är behållningen av filmen Singoalla nog främst kultur- och film­historisk. Tempo, skåde­speleri och manus har åldrats men det största problemet är de stötande stereo­typer om romer som filmen är full av. Lorens Marmstedts stor­verk blev inte vad han hoppats på. Men anblicken av Måne­sköldarnas medeltids­borg vid Söderby­sjön är och förblir stor­slagen.

Läs mer: Koppardalen – pelare från det första varuhuset