100 år av standarder – trepunktsbältet

Under årtiondena efter andra världskriget ökade välståndet kraftigt i Sverige, och fler och fler hade råd att skaffa bil. Den ökande bilismen ledde dessvärre också till att olyckorna ökade markant – faktiskt snabbare än antalet ny­registrerade bilar. Antalet trafikolyckor med dödlig utgång ökade med hundratals procent under årtiondena som följde. Den beklagliga topp­noteringen kom i mitten av 1960-talet, då över 1 300 svenskar omkom i trafiken varje år.

Flera olika grepp prövades för att få bukt med detta. Ett exempel var publiceringen av Stig Dagermans novell Att döda ett barn, ett beställningsverk av Nationalföreningen för trafik­säkerhetens främjande (NTF), som sedan publiceringen 1948 flitigt lästs i skolor och filmatiserats två gånger.

Läs även: Reflexens historia – från plastbrickor till jackor

Även om Dagermans text säkerligen ökat den allmänna medvetenheten om riskerna fotgängare utsätts för i trafiken är det de tekniska land­vinningarna inom trafik­säkerhets­området som gjort att bilisterna i mindre utsträckning än någonsin förolyckas vid en eventuell krock. Och av alla framsteg på området har det moderna säkerhets­bältet en särställning.

Inom flyget blev det tidigt kutym att spänna fast sig i ett tvåpunkts­bälte, men inom bil­branschen var det till en början kärvare på det området. Men ett tidigt exempel på säkerhets­anordningar i bilar kom redan i 1880-talets USA då Edward J Claghorn 1885 patenterade ett säkerhetsbälte avsett att användas i New Yorks taxibilar. Av ritningarna att döma var det antagligen många som inte bemödade sig att spänna på sig anordningen under den förmodat korta taxiresan.

Amerikanska Nash Motors Company introducerade ett säkerhetsbälte som extra­utrustning i sina bilar kring 1950 och jätten Ford följde deras exempel, dock utan något egentligt genomslag. Få bilister verkade intresserade av att använda bältet och ännu färre var villiga att betala en extra slant för det. I mitten av 1950-talet hade det ännu inte vunnit mark. Dessutom erbjöd de befintliga två­punkts­bältena dåligt skydd mot skall­skador, vilket gjorde att en vidare­utveckling av bältet var på sin plats.

FLERA INNOVATÖRER
Historien om trepunktsbältets tillkomst är ett fall av att en framgång ibland kräver flera utvecklings­steg – och flera innovatörer. Många har velat ta åt sig äran av framgångs­sagan. Utvecklingen från ursprunglig idé till det bälte vi använder idag var i själva verket en process där både Sverige och USA satt i framsätet. Inte bara gällande själva uppfinnandet, utan också kring att popularisera det och åstadkomma de attityd­förändringar som gjort att bältet idag är en lagstadgad standard­utrustning.

Startskottet anses i allmänhet ha kommit 1951 då amerikanerna Roger W Griswold och Hugh De Haven ansökte om patentet ”Combination Shoulder and Lap Safety Belts”, vilket beviljades fyra år senare. Precis som med moderna säkerhets­bälten hade Griswold och De Havens variant tre förankrings­punkter, en på vardera sida av midjan och en vid ena axeln. Spännet var dock placerat mitt på midjan och inte på sidan av sätet. Den amerikanska bil­industrin förhöll sig till en början kall­sinnig till den nya innovationen.

Läs även: Säkrare på vägarna

Idén letade sig så småningom till Sverige genom att energibolaget Vattenfalls ingenjörer Bengt Odelgard och Per-Olof Weman fick i uppdrag att utveckla ett säkrare bilbälte än de befintliga. Genom att studera utvecklings­arbetet i USA och göra egna krock­tester utvecklade de en egen variant, ”Säkerhets­bälte typ Vattenfall”, som med start 1956 monterades i företagets 1 500 tjänste­bilar och därefter även började salu­föras till privat­personer.

Idén omfamnades sedan av bil­tillverkaren Volvo, där bältet fick sitt moderna utförande under ledning av förste säkerhets­ingenjör Nils Bohlin. En av många nyheter med Bohlins uppdaterade variant var användbarheten: nu kunde bältet enkelt sättas fast med en hand. 1958 fick han patent på sin variant av trepunkts­bältet och från och med året därpå var det standard­utrustning i alla nya Volvo­bilar.

STANDARDISERING OCH LAGSTIFTNING
1967 utfärdade Sveriges Standardiserings­kommission den första svenska standarden rörande bil­bälten, SMS 2470 som gällde placeringen av säkerhets­bältets fäst­punkter. I texten definieras ett säkerhet­sbälte på följande vis: ”Bältesband med lås, inställningsdon och fästbeslag, som – förankrat i bil – är avsett att minska risken för skador hos åkande i bilen genom att begränsa dennes rörlighet vid kollision, hastig inbromsning eller vältning.”

Standarden baserades på ett pågående internationellt arbete med hänvisningar till standarder utfärdade av amerikanska bil­industrins dåvarande standardiserings­organ Society of Automotive Engineers (SAE). Två år senare kom SMS 2471, en standard för hållfasthet och test av densamma.

Säkerhetsbältet omfamnades internationellt under 1970-talet och användningen blev lag­stadgad i många länder, däribland Spanien, Frankrike, Australien och Nya Zeeland. I Sverige kom lag­stiftningen på plats 1975, vilket brukar ses som ett märkesår för svensk trafiksäkerhet. Från och med 1986 krävdes bälte för vuxna även i baksätet, och två år senare även för barn.

Hur har då olycksstatistiken sett ut i Sverige sedan bältet blev standard? Sedan de beklagliga topp­åren i mitten av 1960-talet har döds­olyckorna i trafiken blivit allt färre. Under pandemi­året 2020 var antalet nere på 204 och året dess­förinnan 221. Även om det är långt ifrån noll­visionen är det är rekord­låga siffror. Allt var sannerligen inte bättre förr, och det är trepunkts­bältet ett bevis på.