Elden är lös!

Det svenska företaget AB Lux (”ljus” på latin) bildades 1901 för att exploatera den så kallade Lux-lampan. Det var ett sätt att skapa belysning som först hade uppfunnits av en David Kempe och därefter vidare­utvecklats av ingenjören H. Rustige.

Luxlampan var en typ av fotogenlampa där lågan fick en metall­strumpa att glöda och ge ljus. Själva fotogenen trycktes fram till brännaren av flytande kolsyra. Det starka skenet från lampan användes för gatu­belysning men installerades också i fyrar, exempelvis i Landsorts fyr 1907.

Företaget Lux var helt beroende av denna enda produkt. År 1912 utvecklade Rustige emellertid också ett brand­släcknings­­system som spåddes bli en revolutionerande produkt. Systemet var liksom de tidiga lamp­modellerna baserat på kolsyra, i detta fall flytande minus 79-gradig sådan. Efter många och långa förhandlingar fick Rustige ett kontrakt med Lux som lovade honom 5 procent av intäkterna på försäljningen.

Wenner-Grens vidlyftiga visioner

Systemet var främst avsett för att bekämpa eldsvådor där det var svårt eller olämpligt att använda traditionella släcknings­lösningar med vatten, exempelvis på vindar, i last­rum på fartyg och vid släckning av brinnande olja, bensin och fotogen.

FRAMGÅNGSRIKA FÖRSÖK
Efter vissa tveksamheter från flera skilda patentverk godkändes och patenterades uppfinningen i Sverige, Tyskland och Stor­britannien. Därefter var det dags att introducera systemet för marknaden. För att övertyga försäkrings­­­bolag, brand­­­myndigheter och vetenskaps­män om systemets förträfflighet, anordnade Lux demonstrationer i såväl Sverige som i Tyskland.

Dessa översteg alla förväntningar och väckte stort uppseende bland branschens före­trädare. Med rätta trodde Lux att produkten totalt hade revolutionerat brand­­släcknings­­väsendet, vilket givetvis skruvade upp förväntningarna hos såväl Lux som ingenjör Rustige om framtida rikedomar.

Axel Wenner-Gren, spion eller spänningssökare?

Ytterligare ett försäljnings­argument som användes av Lux var att systemet skulle reducera brand­kårernas ”slaggprodukt” – det vill säga vattenskador. Dessa kostade ofta mer än värdet på den egendom som förstörts i bränderna. Men icke. Motståndet kom främst från två skilda håll, dels brand­väsendet, dels från försäkrings­ins­pektionen (som sedan 1991 är en del av finans­­inspektionen).

bort med det där skräpet

ELD OCH SKÅDESPEL
Så hände det. Till Stockholms brandkårs förfogande hade Lux ställt en lastbil fullt utrustad med den nya tekniken. Av en ren tillfällighet – och anledningen till att historien finns bevarad – passerade en av Lux chefer brand­kårens insats­­styrka vid en pågående vinds­­eldsvåda på Strandvägen i Stockholm. Kolsyre­vagnen från Lux hade också anlänt till platsen, och brand­männen var fullt upptagna med att dra slangarna uppför trapporna i huset.

Men då anlände brandchefen, som hette Axel Svinhufvud. Han beordrade genast och högljutt undan kolsyre­vagnen med orden ”bort med det där skräpet”. I stället restes stegar, och brandmän klättrade upp, högg hål i taket och attackerade brand­härden med rikliga mängder vatten.

AGA:s egen brandstyrka

Sent omsider släcktes branden. En stor del av vinden var nedbränd, taket demolerat och flera under­­liggande våningar helt förstörda av vattnet. Lux-chefen ansåg att det var uppenbart att dessa kostnader kunde ha undvikits om man i stället använt kolsyra för bekämpning av eldsvådan. Han drog slutsatsen att brand­chefen tyckt att branden skulle ha släckts alltför snabbt och inte tillräckligt spektakulärt med den effektiva kolsyran.

Eldsvådor var ett uppskattat skådespel hos allmänheten, och brandkåren ville gärna passa på med kombinerad ögon­fägnad och styrke­­demonstration inför den mång­­hövdade publiken, och till det syftet passade vatten bättre än kolsyra.

MYNDIGHETER TVEKAR
Även försäkringsinspektionen var tveksam till systemet, främst när det gällde att bekämpa bränder i lastrum på fartyg. Enligt en av brand­­ingenjörerna på inspektionen kunde systemet inte tillåtas, eftersom det efter släckningen skulle vara omöjligt att avlägsna gasen ur last­utrymmet. Kolsyra var ju tyngre än luft och skulle därför stanna kvar på botten, resonerade han.

Chefen vid Lux åberopade emellertid den franske fysikern Gay-Lussacs lag, som säger att gaser diffunderar, det vill säga hastigt blandar sig med varandra. Om inte denna fysiska lag förekom skulle den stora mängden kolsyra i atmosfären sjunka ned till jorden och göra planeten obeboelig. Inte ens detta argument räckte för att övertyga försäkrings­­inspektionens representanter.

Electrolux: Från dörrknackning till världsföretag

Följden blev att Tarifföreningen inte beviljade någon premie­­nedsättning för användning av kol­syre­­systemet, och den förväntade försäljnings­­succén frös inne.

Trots allt motstånd lyckades Lux slutligen att introducera uppfinningen – men då genom att sälja den till USA. Där blev systemet obligatoriskt och infördes på alla fartyg, och tack vare detta fick ingenjör Rustige på gamla dagar äntligen utdelning på sin konstruktion.

FRAMGÅNG TILL SLUT
Till historien hör också att den tidigare nämnde brandchefen Svinhufvud faktiskt ändrade sig med tiden och blev en av kolsyresystemets varmaste anhängare i Sverige. Axel Svinhufvud (1867–1939) var chef för Stockholms brandkår 1911–1932 och en man med många talanger och erfarenheter. Han var 1893–1896 anställd vid Belgiska Kongostatens tjänst och skrev senare en bok om sina erfarenheter, se nedan i lästips. Vid sidan av hans normala värv som brandchef agerade han också som skådespelare och medverkade 1922 i filmen Luffar-Petter, där han spelade – en brandchef.

Det ska också nämnas att från 1912 ökade konkurrensen för Luxlampan från tillverkare av elljus. Eftersom det nya brandsläckningssystemet hade svårt att bidra till företagets intäkter började ledningen för Lux söka efter komplement till lampförsäljningen. Bolaget kom 1912 i kontakt med Axel Wenner-Gren och började tillverka och sälja dammsugare.

År 1919 gick firman samman med Elektromekaniska AB och bildade Elektrolux, som 1957 ändrade namnet till Electrolux. Det ska också nämnas att Lux år 1998 återigen blev självständigt, då den schweiziska familjen von der Becke köpte företaget och grundade Lux International med huvudkontor i Zug i kantonen med samma namn. Företaget har verksamhet i hela Europa men driver också direktförsäljning i Indien.

Brandskyddsföreningen firar 100 år 2019

Av episoden kan vi lära att reaktionära tendenser finns i de flesta samhällslager. Även brandkårer och inspektions­myndigheter har tidigare varit ytterst konservativa i sin hållning till innovationer och ibland fördröjt utvecklingen på brand­släcknings­området. Dessutom visar historien den gamla tesen att det är svårt att vinna erkännande på hemma­marknaden.

Det är inte lätt att gå från en briljant idé till en färdig produkt, men inte ens där slutar en innovatörs bekymmer. Det är möjligt att ha en helt revolutionerade produkt. Men det är många olika aktörer som måste övertygas före och efter lansering för att innovationen ska bli framgångsrik.

Prenumerera på tidskriften Företagshistoria!