I detalj: strålkniven

Tänk om man inte behövde skära upp huvudet på folk när man skulle hjärnoperera. Det tänkte neurokirurgen Lars Leksell, som på 1950- och 1960-talet började experimentera med gamma­baserade radiumstrålar. De skulle man ju kunna skicka in i huvudet, utan att behöva öppna upp skallbenet, och bearbeta till exempel cancer­tumörer. Tillsammans med Börje Larsson, senare professor i strålnings­biologi, tog han fram en maskin som gjorde just detta.

Läs också: 100 år av medicinska framsteg

De låste fast patientens huvud i en så kallad stereotaktisk lösning för att rikta in strålen. Den kobolt­baserade gamma­strålen var sedan så exakt att den bara lämnade små ärrvävnader efter sig i den strålade hjärnan. Ärren liknade faktiskt de som en kirurgs kniv skulle lämnat efter sig, så maskinen fick heta strål­kniv – Leksell Gamma Knife. Den 2 november 1967 behandlades den första patienten på utvecklings­anläggningen i Studsvik. Den första operationen i klinisk miljö skedde sedan på Sophiahemmet i Stockholm i januari 1968.

Med detta föddes ett nytt medicinskt fält: strålnings­kirurgi. Vilket gick stick i stäv med konventionell strålnings­behandling. För det vanliga var ju att man bred­strålade ett utsatt område, med följd att man även dödade omkring­liggande frisk vävnad. Strål­knivens nackdel var å andra sidan att den bara gick att använda på hjärnan. Övriga delar i kroppen rörde för mycket på sig under behandling.

Elekta, det företag som professor Leksells son Larry Leksell startade 1972, sålde därför under lång tid enbart strål­kniven och enbart specifikt för hjärn­operationer. Men över tid kom Elekta även att omfamna traditionell strålnings­behandling med så kallade linjär­acceleratorer – och utveckla den, utifrån sin historik av precisions­kirurgi. I dag säljer Elekta ”linacs” som är nästan lika exakta i sin behandling som strål­kniven en gång var. Men nu, drygt 50 år sedan företaget grundades, kan de behandla hela kroppen.

Läs också: Teknik som räddar liv