Carlssons högtalare sprider ljud som doft

”Under ett halvt år har jag haft tillfälle att noga avlyssna Sonabs Carlsson-hög­talare, dels vid konserter i Lunds akustiskt generösa Stads­hall, dels i Malmö Stads­teaters akustiskt otacksamma stora salong och dels i min privata bostad.”

Personen som yttrat dessa ord är ingen mindre än Sten Broman, kompositör och musik­pedagog, som var känd för det svenska folket från det populära tv-programmet Musikfrågan, där han charmade publiken med sin humoristiska entusiasm för den klassiska musiken och med sina pikanta kostymer.

Läs också: Musikradion föddes på djupt vatten

När han dyker upp som en god garant för det svenska ljud­elektronik­företaget Sonab i början av 70-talet, marknads­för han en speciell typ av hög­talare som gick tvärtemot gamla sanningar inom ljud­återgivningens historia: Stig Carlssons orto­akustiska hög­talare, det funktionella alternativet till det folkliga hemmet.

Stig Carlsson föddes i Stockholm år 1925 och kom att vara staden trogen under hela sitt liv. Efter att ha utbildat sig till civil­ingenjör på Kungl Tekniska Högskolan, fortsatte han att undervisa i akustik vid läro­sätet, samtidigt som han under 50-talet hängav sig åt forskning i hur ljud färdas och möts av våra hörsel­gångar, och främst hur vi människor försöker återskapa inspelade ljud i våra vardagliga liv.

LJUDET FORMAS I RUMMET
I sitt ljud­laboratorium undersökte han dåtidens mest populära ljud­källa, grammofon­skivan, och begränsningarna en lyssnare mötte när en orkester inte spelade i en konsert­sal som anpassats för situationen − med en riktning för musiken och en fast stationerad mottagande publik − utan i hemmets mer eller mindre fyr­kantigt utformade rum som var fyllda med allmänna ting som möbler, mattor och människor.

Carlssons lösning spred ljudet som en doft i stället för som en fläkt, som det med en gnutta poesi kan beskrivas.

Stig Carlsson hade nämligen kommit fram till att mycket i en klang, till exempel från en fiol eller en trumma, formas i samband med hur ljudet reflekteras i det fysiska rummet, och detta faktum blir särskilt gällande när ljudet kommer från två traditionellt utformade hög­talare i ett vardags­rum.

Läs också: Här sitter kulturen i väggarna

Resultatet är att det bara kommer låta ”bra”, eller snarare tillfreds­ställande och troget ursprunget, på en enda plats i rummet – och det förutsätter att man anpassar rummet efter sin musik­anläggning. Och det var ju ingen lösning som passade vanligt folk som mest ville ha ett trevligt möblerat rum att vila ut i.

Hans lösning på dilemmat blev den så kallade orto­akustiken, att högtalare ger ifrån sig rund­strålande ljud och utnyttjar snäva väggar, golv och tak i stället för att försöka ignorera dem, som var fallet med vanliga hög­talare. Carlssons lösning spred ljudet som en doft i stället för som en fläkt, som det med en gnutta poesi kan beskrivas. Resultatet blev att hög­talarna kunde stå var som helst i rummet och att ljudet lät likadant runt om i rummet.

1 000 anställda

År 1966 bildades Sonab med avsikten att sprida Carlsson-hög­talarna kommersiellt. Förutom hög­talarna salu­förde man för­stärkare, radio­mottagare, skiv­spelare med mera, producerade av under­leverantörer men med ett eget unikt form­språk, uttänkt av industri­designern Lars Lallerstedt som till en början hade konsulterats vid utformningen av hög­talarna men vars idéer kom att prägla hela Sonabs utbud.

Läs också: Kulthögtalare i betong

Dåtidens skiftande trender med olika träslag för varje säsong medförde att ljud­anläggningarna inte samsades med den övriga inredningen, så Lallerstedt införde den svarta färgen och magra typsnitt i utformningen för att på så sätt ”krympa” plats­användningen och utseendet efter devisen att ljudet ska höras men inte synas. På sina håll ute i världen blev denna design sedd som avancerad och betingade ett högre pris i symbios med den nya principen med orto­akustiska högtalare.

Med nya resurser kunde Stig Carlsson fortsätta utveckla sina principer, och 1975 hade Sonab omkring 1 000 anställda och en omsättning runt 80 miljoner med fabriker i Skellefteå och Gävle, samt ett utvecklings- och huvud­kontor i Vällingby, Stockholm.

Sonab blev till en början en framgång – den mest fram­gångs­rika högtalaren OA-5 sålde i cirka 100 000 exemplar, nära hälften till utlandet genom de för­säljnings­kontor som etablerats runt om i Europa, USA och Australien. Men det var en kostnads­hög produktion, och efter ekonomiska bekymmer i slutet av 60-talet togs företaget över av Stats­företag, en koncern ägd av svenska staten och vars nuvarande namn är Procordia AB.

Med nya resurser kunde Stig Carlsson fortsätta utveckla sina principer, och 1975 hade Sonab omkring 1 000 anställda och en omsättning runt 80 miljoner med fabriker i Skellefteå och Gävle, samt ett utvecklings- och huvud­kontor i Vällingby, Stockholm. Dock var expansions­takten krävande och för­lusterna stora, och efter för­handlingar med facket styckades bolaget av Stats­företag, och Sonab försvann som ett samlat varumärke.

VARUMÄRKESSTRIDER FÖRMÖRKADE
Stig Carlsson fortsatte på egen hand att utveckla sina hög­talare, men med knappa tillgångar – och dessutom med patent- och varu­märkes­konflikter som drog ut in på 90-talet på sitt bord – svaldes stora delar av hans energi, och nyheterna kom att vara få fram till hans död 1997.

I sitt stenhus och tillika privata laboratorium på Torkel Knutsson­gatan i södra Stockholm hade han fortsatt uppgradera och utveckla sina idéer. I hans efter­följd bildades Carlsson­stiftelsen av hängivna beundrare och ingenjörer som fortsatte producera nya Carlsson-högtalare samt erbjuda kompetens och information för att laga, rusta upp och sprida hög­talarnas unika evangelium.

Läs också: 100 år av standarder – tonfrekvensen 440 Hz

Än i dag kan man hitta Carlsson-högtalare i full användning som glädjer vanligt folk som upptäckt att man inte behöver kompromissa med vare sig form eller funktion, att ett bra ljud kan gå hand i hand med att spisa skivor slö­liggande i en soffa, sittande i ett fönster eller tillbaka­lutad mot en Carlsson-högtalare − i köket, i farstun eller varhelst man behagar.

Prenumerera på tidskriften Företagshistoria!