Konkurrens och kärlek på Djurgårdens tivolin

Första gången Gröna Lund slog upp sina portar var 1883. Tivolit grundades av Jacob Schultheis, som på 1870-talet flyttat från Tyskland. I Djurgårds­staden arrenderade han en tomt som kallades för Gröna Lund efter en krog som ska ha legat på platsen. Tomten hade dock sedan länge fungerat som en uppsamlings­plats för sopor.

Schultheis rensade bort skräpet och införskaffade några attraktioner, bland annat en häst­driven karusell och en kraft­mätare. Tivolit Gröna Lund var ett faktum. I början kom främst unga pigor och handels­biträden att besöka det, framför allt för den lilla dans­banans skull.

Läs också: Ett nöjesfält i Göteborg var aldrig någon självklarhet

Den driftige Schultheis rustade kontinuerligt upp sitt tivoli och skaffade sig elektriskt ljus genom ett eget kraft­verk. En stil­full entré tillkom mot Allmänna Gränd i samband med den stora Konst- och industri­utställningen som hölls på Djurgården 1897.

Jacob Schultheis avled 1914, och driften togs över av hans son Gustaf Nilsson. Efter att Gröna Lund ombildats till ett aktie­bolag 1916 professionaliserades verk­samheten.

Året därpå byggdes Babylon, det första Lustiga huset, som blev en omedelbar succé. Nilsson fick blodad tand. Antalet attraktioner utökades nu från år till år. Mycket populär blev den stora dansbanan för jazz som invigdes 1928 när tivolit expanderade ner till vattnet.

Läs också: Hotell med industrihistoria

Mitt emot Gröna Lund på andra sidan Allmänna Gränd hade en konkurrent, Nöjesfältet, etablerats 1924. Nöjes­fältet, som drevs av Johan Lindgren, hade vid starten en dans­bana och ett standard­utbud av tivoli­attraktioner men också något som Gröna Lund ännu saknade: en berg-och-­dal-bana.

Gröna Lund gav dock ett betydligt exklusivare intryck än sin konkurrent, med en elegant tivoli­design i ny­klassicistisk stil, skapad av etablerade arkitekter som Hans Berthold och Arvid Kloster­borg.

Striden mellan de båda nöjes­fälten blev hård och ibland smutsig. En protest­skrivelse mot ljud­nivån på Nöjes­fältet initierades av en av Gröna Lunds delägare. Vidare uppstod en rätts­tvist om vem som hade rätt till Karantäns­stallet, som låg ungefär på Lustiga husets nuvarande plats.

Johan Lindgren hyrde för ett år i taget en del av huset för vinter­förvaring av sin berg-och dalbana. Även Gustaf Nilsson åtrådde marken och lyckades ordna så att hyres­rätten övergick till Gröna Lund i stället.

Lindgren protesterade, men då grävde Nilsson ett brett dike för att hindra sin konkurrent från att få ut sin berg-och-dalbana. De båda tivoli­direktörerna drev frågan vidare till hovrätts­nivå, där Gustaf Nilsson och Gröna Lund vann.

Johan Lindgren hade ursprungligen arbetat på såg­verk i Norrland, men ledsnat och i stället gett sig in i tivoli­branschen. Innan han startade Nöjes­fältet drev han ett ambulerande tivoli som reste runt i Sverige.

Medan Gustaf Nilsson gjort något av en klass­resa och utbildat sig till ingenjör, var Johan Lindgren fort­farande mycket av en såg­verks­arbetare, och när besökare på Nöjes­fältet blev för stökiga brukade han hiva dem över planket som avgränsade området.

Läs också: Nattsudd på Djurgården

Som ägare av ett kring­resande tivoli hade Johan Lindgren märkt mycket av branschens avigsidor i form av otrygghet och illojal konkurrens. Folk i städer som besöktes kunde dessutom vara mycket avogt inställda till det resande tivoli­folket. För att stärka nöjes­parkernas ställning var han med och grundade bransch­organet Tivoli­ägar­föreningen 1922 och blev en av dess mest engagerade medlemmar.

Konkurrensen mellan Gröna Lund och Nöjesfältet var, trots far­hågor om motsatsen, positiv för båda nöjes­parkerna som ökade sina publik­siffror. I början av augusti 1927 hade Nöjes­fältet haft 600 000 besökare under sommaren sam­tidigt som Gröna Lund haft 550 000.

När Svenska Dagbladet frågade de bägge konkurrenterna hur de såg på fram­tiden svarade Johan Lindgren att han hoppades att Nöjes­fältet och Gröna Lund så småningom skulle kunna växa fram till det stora tivoli som Stockholm så länge saknat. Gustaf Nilsson var inte lika för­brödrande utan talade i stället om sina planer för sitt eget tivolis räkning.

Under 1930-talet hölls det mesta i nöjes- och restaurang­väg i inner­staden stängt sommar­tid, och semestrarna var korta så det var till Djurgården stockholmarna åkte när de hade ledigt. Av de tre stora aktörerna här hade Skansen den mest väl­bärgade publiken.

På Nöjesfältet blev Johan Lindgrens äldste son, den 24-årige John, ny chef, medan Gustaf Nilssons hustru Nadeschda tog över Gröna Lund. Och så hade det fallit sig så att Gustaf och Nadeschda Nilssons dotter Ninni förälskat sig i Johan Lindgrens son John, och han i henne.

Gröna Lunds publik var mer blandad – den borgerliga publiken dagtid byttes på kvällarna till viss del ut mot arbetarungdom som ville koppla av efter jobbet. Nöjesfältet hade en mer renodlad arbetarpublik, här syntes dessutom flottisterna från de marina anläggningarna i närheten.

Konkurrensen om publiken gjorde att framför allt Nöjes­fältet, som var ”underdog” i sammanhanget, gärna tog till fräcka grepp. Då Albaniens dåvarande kung Zog I var i Stockholm på stats­besök ingick ett besök på Skansen, men då kortegen kom upp på Djurgårds­bron var det Nöjes­fältets limousin­liknande direktions­bil som körde fram vid andra sidan av bron.

Kortegen följde efter bilen som i stället för att åka upp till Skansen svängde ner mot Nöjes­fältet. Där spelades Albaniens national­sång på en vev­grammofon av en person som satt på ett tak. Väl framme gick kungen omkring och tittade på djuren i Nöjesfältets lilla djurpark Noaks ark, i tron att han befann sig på Skansen. Där undrade man samtidigt var kungen hade tagit vägen någonstans…

Hösten 1940, ett år efter andra världs­krigets utbrott, dog både Gröna Lunds vd Gustaf Nilsson och Nöjes­fältets ägare Johan Lindgren. Båda blev dessutom lika gamla – eller unga – 52 år.

Trots att de två varit grannar och konkurrenter i över 15 år hade de aldrig talat med varandra. En ömsesidig respekt hade nog vuxit fram, men den hårda kampen om nöjes­parks­besökarna omöjlig­gjorde all närmare kontakt.

På Nöjesfältet blev Johan Lindgrens äldste son, den 24-årige John, ny chef, medan Gustaf Nilssons hustru Nadeschda tog över Gröna Lund. Och så hade det fallit sig så att Gustaf och Nadeschda Nilssons dotter Ninni förälskat sig i Johan Lindgrens son John, och han i henne. Känslorna hade varit svåra att visa öppet när fäderna levde, men situationen var ju annorlunda nu.

Läs också: Planetariet skulle sätta tidningshuset på kartan

Den 3 juli 1942, på Ninnis myndighets­dag, ringde klockorna i Oscars­kyrkan för att kalla till bröllop mellan John Lindgren och Ninni Nilsson. Bröllops­middagen hölls på Hassel­backen, där tal hölls bland annat av revy­kungen Karl Gerhard, som senare skrev en sång om historien, ”Happy End i Breda Gränd”.

På kortare sikt fick bröllopet inte någon praktisk betydelse för de båda nöjes­parkerna, men med tiden blev det inte ekonomiskt hållbart att driva två parker parallellt. Ju längre tiden gick, desto mer blev dessutom anläggningarna i behov av upprustning.

Så 1957 lades Nöjesfältet ned och John Lindgren blev ny vd för Gröna Lund. Med sin stora kreativa förmåga såg John Lindgren till att göra Gröna Lund till en succé under 1960- och 70-talen, inte minst tack vare artistbesöken. Jimi Hendrix, Bob Marley, Kiss och The Clash var några av alla de artister och band som spelade på Stora Scenen.

Gröna Lund stannade i familjen Lindgrens ägo de kommande decennierna, och under några hektiska år runt millennie­skiftet tillkom bland annat de populära åk­attraktionerna Fritt fall och Katapulten. År 2006 tog syskonen Johan och Helena Tidestrand över verksamheten, och sedan dess har Gröna Lund satsat stort på att rusta upp tivoli­miljön och satsa på nya berg-och-­dalbanor.

Platsen: lämningar av filmborgen