Lös­vikts­godiset förändrade den svenska påsken

På 1970-talet, var inköpen av ”snask” (som man sa på den tiden om man var tonåring) en mer omständlig procedur i godis­butiken. Det lösa godis­bitarna kunde ligga under en glas­skiva som först skulle lyftas upp, eller bakom en hög disk. Man fick fråga sig fram, besluta sig och peka innan expediten kunde fylla en påse.

Tack vare de nya bestämmelserna efter 1985 fick godis­försäljningen ett snabbt uppsving. Nya butiker växte upp som svampar i asfalten, särskilt i Stockholm och de större tät­orterna.

Branschen ansågs vara en framtids­syssla och en guld­gruva. Bakom själva idén stod tre finska studenter, handels­studerande i Stockholm, som själva hade startat en godis­kedja och visat hur lös­vikts­försäljning skulle kunna bli fram­gångs­rik.

Läs också: När plockgodiset (nästan) blev börsvara

På grund av konkurrens, över­etablering och pris­krig försvann snart många av butikerna. Av dem som överlevde har alltfler satsat på mer exklusiv och dyr choklad. Idag är det framför­allt i de större livs­medels­kedjorna, t.ex. ICA, som man köper sitt smågodis, och påsen blir alltid tyngre än man hade tänkt sig. Sedan 1980-talet har vi också fördubblat vår konsumtion.

Idag förekommer knappast samma skrämsel­kampanjer som på 1970-talet, men talet om mer nyttig och ekologisk mat påverkar givetvis också godis­konsumtion. Färdig­packat godis säljer mindre, men lös­vikts­försäljningen med sina tusental varianter ökar fort­farande. I framtiden kommer plock­godiset troligen bestå, ett sortiment i alltmer fantasi­fulla former, men kanske helt utan de farliga färgerna.

Läs mer om lösviktsgodiset på ICA-historien.se