Plockgodiset slog igenom på 1980-talet

Vid den tiden kan man lätt se vilka godis­konsumenter som redan varit där och fyllt sina papper­spåsar. Salt, segt, surt eller sött? Smaker är en generations­fråga, och om lakrits­bitarna och de sura fiskarna försvunnit kan man gissa att det är de yngre som valt och plockat, och om gelé­hallonen, hallon­båtarna och choklad­bitarna saknas är det antagligen de äldre kunderna som försett sig.

INFÖRDES FÖRST 1985
Idén att sälja godis i lösvikt, där kunden själv plockar ur sortimentet, uppstod när Livsmedels­verket år 1985 rekommenderade Hälsovårds­nämnden att tillåta denna typ av för­säljning – under förutsättning att produkterna var hygieniskt placerade, att konfektyren låg i separata behållare och endast fick plockas med hjälp av en slev eller skopa.

Tidigare på 1970-talet, var inköpen av ”snask” (som man sa på den tiden om man var tonåring) en mer omständlig procedur i godis­butiken. Det lösa godis­bitarna kunde ligga under en glas­skiva som först skulle lyftas upp, eller bakom en hög disk. Man fick fråga sig fram, besluta sig och peka innan expediten kunde fylla en påse.

Läs också: Från olycksstork till älskat varumärke

Tack vare de nya bestämmelserna efter 1985 fick godis­försäljningen ett snabbt uppsving. Nya butiker växte upp som svampar i asfalten, särskilt i Stockholm och de större tät­orterna. Branschen ansågs vara en framtids­syssla och en guld­gruva. Bakom själva idén stod tre finska studenter, handels­studerande i Stockholm, som själva hade startat en godis­kedja och visat hur lösvikts­försäljning skulle kunna bli fram­gångs­rik.

På grund av konkurrens, över­etablering och priskris försvann snart många av butikerna. Av dem som överlevde har alltfler satsat på mer exklusiv och dyr choklad. Idag är det framförallt i de större livs­medels­kedjorna, t.ex. ICA, som man köper sitt små­godis, och påsen blir alltid tyngre än man hade tänkt sig. Sedan 1980-talet har vi också för­dubblat vår konsumtion.

INGET FÖR 1970-TALET
Att denna försäljning fick vind i seglen på 1980-talet hängde också samman med en förändrad syn på godis­ätandet. Under det puritanska 1970-talet hade t.ex. miljö­aktivisten Björn Gillberg och andra i tv skrämt barn och föräldrar för godisets farliga färg­ämnen, sega råttan lades under mikroskop och tand­trollen, som motades med fluor, var mer aktuella än någonsin.

På 1980-talet var det plötsligt annorlunda. Sega råttor, röda Ferraribilar och surisar blev mer tillåtna, åtminstone till lördags­godiset. ”Godis är en surfare på livs­njutarvågen”, stod det i en tidning, samtidigt som etnologen Orvar Löfgren uttalade att ”nu var späkning och puritanism förbi i Sverige”.

Läs också: För bättre hälsa på arbetet

1990-talet liknade 1980-talet, med den förändringen att nu fick också natur­godiset, ”exotic snacks”, sitt genom­brott. Honungs­doppade banan­chips, yoghurtmandel eller müsli­toppar gav positiva och hälsosamma associationer.

Idag på 2000-talet förekommer knappast samma skrämsel­kampanjer som på 1970-talet, men talet om mer nyttig och ekologisk mat påverkar givetvis också godis­konsumtion. Färdigpackat godis säljer mindre, men lös­vikts­försäljningen med sina tusental varianter ökar fort­farande. I framtiden kommer plock­godiset troligen bestå, ett sortiment i alltmer fantasi­fulla former, men kanske helt utan de farliga färgerna.