Klistrets Karlsson – en riktig uppfinnare

I Odensvik utanför Östersund föddes 1892 Karlsons klisters uppfinnare. Axel Robert Karlson växte upp tillsammans med 11 syskon. När Axel hade gått ut den sexåriga folk­skolan kunde hans föräldrar inte längre mätta barnen, några var tvungna att lämna hemmet.

En av dem var Axel, som blev såld på fattig­auktion av Östersunds kommun och hamnade hos en bagar­familj i Södertälje. Han hade tur som kom till kärleks­fulla foster­föräldrar som tog väl hand om honom.

Småningom fick han börja jobba i bageriet. Det var också där som han började blanda och mixa olika sorters smeter. Bland annat experimenterade han för att få ett klister av vete­mjöl, potatis­mjöl, mjölk och alle­handa till­satser.

Läs också: Kungen av såpa

Axel Karlson var nyfiken och ville prova på olika saker och också hjälpa till med att förbättra ekonomin för sin nya familj, så han jobbade till och från som biograf­maskinist på en kvarters­bio i Södertälje i början 1900-talet.

Eftersom den tidens film­material inte var av bästa kvalitet, gick filmerna ofta av. För att limma ihop dem doppade man ändarna i aceton och lade sedan ihop film­remsorna med en film­ruta omlott och höll dem så några sekunder.

Därefter kunde man fortsätta att spela filmen. Det var nu som Axel Karlson upptäckte att film kombinerad med aceton kunde användas som lim, men det var inte så enkelt eftersom limmet torkade för fort och blev sprött.

AGITATOR OCH TROLLKARLENS LÄRLING
Fram till slutet av första världs­kriget försörjde Axel Karlson sig på olika vis, som till exempel assistent åt en troll­karl i en kring­resande cirkus och som facklig agitator, där han reste runt i hela Sverige tillsammans med Kata Dahlström och Hinken Berggren.

1917–1918 försökte han att organisera sko­arbetarna i Örebro; i Örebro­kuriren skrev man om ”Karlson Revolutionären”. När kriget var över åter­upptog han sina lim­experiment, och omkring 1920 var han färdig med sitt lim, Karlsons Klister som han kallade det.

Det mest uppmärksammade var när de hyrde en åsna på Skansen och hängde på den en skylt med texten ”Alla använda Karlsons Klister utom jag, ty jag är en åsna”.

Nu hade han börjat samarbeta med kompanjonen Olle Olsson, ”Klärre”. Problemet var hur de skulle kunna marknads­föra limmet eftersom de hade dåligt med pengar. De försökte hitta på olika upptåg som drog till sig poliser, press­fotografer och journal­filmare.

Det mest uppmärksammade var när de hyrde en åsna på Skansen och hängde på den en skylt med texten ”Alla använda Karlsons Klister utom jag, ty jag är en åsna”. Tillsammans med åsnan som hade skylten hängande runt halsen tågade de ned till centrum av Stockholm och gömde sig på en sido­gata vid Gustav Adolfs torg.

Läs också: En svenskamerikansk snilleblixt

När vakt­paraden kom tågande över torget och svängde in på Norrbro smet Karlson och ”Klärre” fram från sitt göm­ställe och klev rakt ut med sin åsna framför vakt­paraden. Innan polisen hann komma hade journal­filmaren satt igång sin kamera, vilket gjorde att polisen inte kunde gå för hårt åt åsnan och dess förare.

Händelsen blev en PR-succé. Filmen visades på alla biografer runt om i landet. Klistret blev en fram­gång och Karlsons Klister blev ett av Sveriges mest kända varu­märken. Än i dag finns åsnan med på för­packningarna.

LURAD PÅ PENGARNA
Tyvärr hade Axel Karlson och Olle Olsson glömt att skydda namnet Karlsons Klister. En bagare i Örebro var inte sen att utnyttja detta. Han passade på att registrera in namnet, och till råga på allt gick Olsson bakom ryggen på Karlson och köpte varu­märket av bagaren. Olle Olsson startade en liten kemisk industri på Reimersholme i Stockholm, där Karlsons Klister blev huvud­produkten.

Läs också: Fräschörens dyra hjälpmedel

Axel Karlson åkte till USA 1926 för att där försöka finna lyckan med sitt lim. Tyvärr gick inte allt som han tänkt sig, däremot mötte han sin blivande fru Rosa, vilken han 1929 gifte sig med. De fick tre barn av vilka den äldsta, Benny Brodda, sedermera blev professor i dator­lingvistik vid Stockholms universitet.

Rosa Fors var av svensk­amerikansk börd och kom från Illinois. När Axel återvände till Sverige 1930 följde hon med. Rosa var en språk­begåvad kvinna och lärde sig svenska snabbt. Hon fick arbete som film­översättare i sitt nya land och kom att bli en av Sveriges mest erfarna och yrkes­kunniga film­översättare.

SAMS IGEN
Axel Karlson och Olle Olsson hade nu glömt gammalt groll, och Axel fick jobb som konsult och produkt­utvecklare på Olssons fabrik. I mitten av 1930-talet fick Karlsons Klister sin slut­giltiga samman­sättning.

Axel Karlson uppfann inte bara Karlsons Klister, utan också ett nytt sorts trä­lim, flyt­spackel, som var baserat på trä­lim och med fin sand och cement som till­satser. När han hade labbat färdigt gick han 1952 upp till Nya Johnson­koncernen och frågade om de var intresserade av hans uppfinning – det var de.

Flyt­spacklet kom att bli en av vår tids största uppfinningar inom byggnads­industrin.

Axel fick vid 62 års ålder ett labb till sitt förfogande och jobbade där i tio år. På fabriken fick han mixa och blanda och dona precis hur mycket han ville. Flyt­spacklet kom att bli en av vår tids största uppfinningar inom byggnads­industrin.

Sonen Benny Brodda berättar att han är mycket stolt över sin far. Benny hade en rolig uppväxt i Stockholms­för­orten Bromma, för pappan hittade på många upptåg. Enligt sonen blev Karlson ordentligt blåst på många av sina idéer under sitt långa upp­finnar­liv.

Mamman Rosa fick slita hårt för att få ihop ekonomin. Axel bidrog inte särskilt mycket till familjens ekonomi, även om han försökte. Han var ständigt ute för att söka finansiärer till sina projekt. Men ekonomin blev bättre under 1950-talet, tack vare Rosas fasta jobb.

I slutet av 1940-talet bytte familjen namn till Brodda, som är ett gammalt släkt­namn från Jämt­land. Det var sed i Axels släkt att män och kvinnor ofta fick namnet Brodde respektive Brodda som förnamn.

Axel Karlson gick i pension vid 70 års ålder, men slutade aldrig att blanda kemikalier, vilket enligt sonen Benny berodde på att han aldrig gav upp. Han ville för­verkliga sina idéer.

Läs också: Vikten av cement – en historisk översikt