Ut ur brännvins­dimman

I början av 1800-talet var Sverige omhöljt av en brännvinsdimma. Den alkohol­historiske forskaren Per Frånberg har räknat ut att konsumtionen kan ha rört sig om cirka 10 liter ren sprit per invånare och år. Trenden gick dessutom mot ett ökat spritbegär vid mitten av 1800-talet. Den slutsatsen kan man dra när man studerar statistik som avslöjar en ökning av antalet fylleri­förseelser och grövre brott vid den tiden.

Orsaken var att fabriksbränningen slog igenom med full kraft. Effektivare bränning gav billigare och bättre sprit. Handeln på lands­bygden tog fart och bränn­vinet blev den viktigaste varan för det snabbt växande antalet handels­bodar på landet.

Radio CfN #6: Reimersholme spritfabrik

Som en motreaktion tog nykterhets­rörelsen form, landets första folk­rörelse. Svenska Nykterhets­sällskapet bildades 1837 och nykterhets­loger växte upp som svampar ur jorden. De blev betydelse­fulla på flera sätt, inte bara för nykterhets­arbetet utan även för den sociala sam­varon och som en första lektion i förenings­demokrati för många svenskar.

I den tidiga nykterhetsrörelsen fanns olika näringslivsprofiler, som den engelsk­födde uppfinnaren Samuel Owen. Han var mest känd som konstruktör av ångbåtar och för sin mekaniska verkstad på Kungsholmen, men han var också en hängiven nykter­hets­vän och grundade Kungsholmens Nykterhets­förening 1832. En annan profil var den kunglige livläkaren Magnus Huss, som beskrev superiet i Sverige som en epidemisk sjukdom och skapade diagnosen alkoholism. Huss var en svuren mot­ståndare till bränn­vinet, men han varnade också för det ökande kaffe­drickandet som på sina håll ersatte supandet.

Annars var det främst präster som blev ton­givande i den nya folk­rörelsen. Från predik­stolen kunde de sprida ordet om det för­därvliga bränn­vinet som splittrade familjer och ledde in på syndfulla vägar. En ledande predikant var prosten Peter Wieselgren i Skåne. Han grundade Västerstads nykterhets­förening, som när den funnits ett år höll en fest då 100 bönder avlade nykterhets­löfte. Efter tre år var medlems­antalet uppe i 1 600!

År 1854 klubbades en ny lag om brännvinet, som trädde i kraft 1855. Reformen blev en alkoholpolitisk milstolpe. Den nya förordningen försvårade hus­behovs­bränning och skatten på brännvin tredubblades.

BERGSMÄN OCH GÖTEBORGSSYSTEMET
Många ville se en reglering av alkohol­hanteringen. Det var bergsmännen i Falun som tröttnade först och skrev brev till kung Oscar I. De ville få stöd från högsta ort när de begärde tillstånd att få börja kontrollera alkohol­försäljningen.

År 1850 bildades ett bolag med uppgift att sköta all brännvins­handel i staden. Bergs­männen tog kontroll över utskänknings­rättigheterna och bränneriförsäljningen ”utan beräkning på egen vinst eller fördel”. Bolaget skulle arbeta med gruv­arbetarnas bästa för ögonen. Överskot­tet skulle gå till staden och användas för allmännyttiga ändamål.­

Åren med den omstridda motboken

Kanske låg snarare ekonomiska än moraliska motiv bakom bergs­männens omsorger. Arbets­avbrotten på grund av olyckor hindrade verksamheten, och ersättningen till änkor började bli en dyr utgifts­post. Nu började man också vakna på riksnivå. År 1854 klubbades en ny lag om brännvinet, som trädde i kraft 1855. Reformen blev en alkoholpolitisk milstolpe. Den nya förordningen försvårade hus­behovs­bränning och skatten på brännvin tredubblades. Fem år senare, 1860, förbjöds husbehovs­bränningen helt och krogarnas öppettider reglerades.­
­
Idén från Falun förfinades i Göteborg. Det så kallade ”Göteborgs­systemet” bildades 1865 och innebar att staden tog över krogarna, där allt brännvin såldes. En ålders­gräns på 18 år infördes och det måste serveras varm mat och kaffe för att man skulle få dricka på plats. Namnet kommer sig av att man bolagiserade krog­verksamheten och satte brännvins­försäljningen i system. Det är här vi hittar förklaringen till System­bolagets namn.

Snart spreds Göteborgs­systemet till fler orter, som Hudiksvall, Lund och Stockholm, och 1870 beslutade riksdagen att all vinst skulle tillfalla staten. System­tanken hade slagit igenom fullt ut. I Jönköpings län konstaterade lands­hövdingen att ett ”bättre tillstånd inträdt” i städerna ”sedan brännvins­handeln derstädes öfvertagits af bolag, bildade med syfte att i denna handtering införa större ordentlighet och inskränka förtärandet af spritdrycker”.

Alkoholfrågan splittrade svenska folket, men nu överlevde mot­boks­systemet. Motboken blev dock alltmer impopulär och var odemokratisk.

DETALJHANDELN MED BRÄNNVIN REGLERAS
År 1905 kom ännu en förändring: bolags­formen blev obligatorisk för all detalj­handel med bränn­vin. För att få köpa hem brännvin måste folk gå till särskilda system­bolags­butiker, som till viss del stod under statlig kontroll. Däremot fanns ännu privata vin­handlare, där man kunde handla vin, champagne, punsch, cognac, whisky och andra exklusiva alkohol­drycker. År 1911 fanns enbart i Stockholm 49 vinhandlare och 1 768 vin­speceri­handlare.

De kontinentala dryckesvanorna, med betoning på öl och vin, slog dock inte igenom i Sverige. Här var det främst brännvin som fuktade struparna. Krogen var en given samlings­plats i städerna för arbetare och lägre tjänste­män i slutet av 1800-talet. Där skvallrade man och diskuterade samhällsfrågor. Supen markerade vänskap och för­trolighet.

SARA – staten, supen, maten och folket

Den medvetna reglerings­politiken och nykterhets­rörelsens allt mäktigare roll gjorde dock att det offentliga drickandet alltmer uppfattades som ett avvikande beteende. Antalet krogar stängdes på löpande band och i stället ökade antalet kaféer explosions­artat. Kaffet blev den skötsamme arbetarens dryck. En ansvars­full samhälls­medborgare kunde inte längre vara alkohol­påverkad under arbets­tid. Ett alltmer utvecklat och avancerat samhälle ställde högre krav på ordning och reda.

Läkaren Ivan Bratt stod i centrum för nästa omläggning av den svenska alkohol­politiken. Han drevs av en övertygelse om att man måste försöka kontrollera och begränsa till­gången på alkohol, och att de privata vinst­intressena helt måste bort.

År 1913 grundade Bratt Stockholms­systemet och där infördes året därpå mot­boken, ett häfte som satte ett maxtak för inköpen. På grund av första världs­kriget uppstod varubrist och med tiden blev ransonering nödvändig. Till slut infördes mot­boken över hela landet 1919. Dessutom började Bratt köpa upp de privata vin­handlarna och bildade ett särskilt dotter­bolag, Vin- & Spritcentralen, som på 1920-talet hade uppnått monopol på alkohol­till­verkningen i Sverige.

FOLKOMRÖSTNING OM ALKOHOL
Trots den stora omläggningen drev nykter­hets­rörelsen på för fler åtgärder. Målet var att helt förbjuda alkohol. Det ordnades en folk­omröstning, Sveriges första, den 27 augusti 1922. Båda sidor eldade på under sommaren. Kända personer deltog i kampanjen. Författaren Albert Engström stod på nejsidan med affischen ”Kräftor kräva dessa drycker”. Även många auktoriteter sade nej till ett förbud. Den tyngsta nejsägaren var Social­styrelsen. Inte heller Ivan Bratt ville ha ett totalt förbud. Det skulle bli svårt att upp­rätthålla och man kunde inte gärna förbjuda jäst­svampen, resonerade han.

Dramatiken tätnade. Dagens Nyheter hade ordnat så att siffrorna från om­röstningen kom upp på en belyst tavla på Operans balkong mot Gustav Adolfs torg i hjärtat av huvud­staden. Tidigt på kvällen var torget svart av nyfikna. Klockan fyra på morgonen hade mer än hälften av rösterna räknats och då var 54 procent nejröster. Det slutade med en knapp seger för nej, 51 procent mot 49. I norra Sverige vann ja-sidan stort. I Stockholm och Skåne hade däremot nej en för­krossande majoritet med nästan 90 procent.

När staten förbjöd – och sålde – hamburgare

Alkoholfrågan splittrade svenska folket, men nu överlevde mot­boks­systemet. Motboken blev dock alltmer impopulär och var odemokratisk. Samhälls­klass och yrke avgjorde hur mycket man fick köpa ut, och nästan inga kvinnor fick till­delning. Byråkratin och kontroll­apparaten växte. Så kom det att förbli över ännu ett världskrig, då till och med nykterhets­vännerna började tvivla på om motboken var rätt metod att begränsa alkohol­missbruket.

Under efterkrigstiden började ett nytt samhälle ta form och det ojämlika mot­boks­systemet hade spelat ut sin roll. Efter många års utredande avskaffades mot­boken 1955. Alla regionala system­bolag slogs ihop till ett enda statligt bolag, det riks­täckande Systembolaget.

Den nya parollen blev ”frihet under ansvar”. Nu kunde alla svenskar över 21 och som inte var berusade eller misstänktes för langning fritt köpa alkohol i Systembolagets butiker. Det hade då gått hundra år efter den första alkohol­politiska reformen, men alkohol­politiken skulle även i fortsättningen förbli en strids­fråga i Sverige.