Trygghet före välfärdsstaten

Min morfar, Emil Johanson, var en self made man. Hans far hade varit kusk vid en herrgård utanför Söderköping och hade haft alkoholproblem. Min morfar hade läshuvud, och frun på gården bestämde att han skulle få gå i lärdomsskola, så han sändes in till den latinskola som då fanns i Söderköping.

Han var framåt, och efter många turer blev han apotekare, först i Strängnäs och sedan i Södertälje. Den staden var en industristad – Scania – men den tidens arbetarskydd var uselt. Så den som hade stadens enda privilegium att driva apotek, min morfar, blev med tiden ganska tät.

Vid 69 års ålder, 1917, blev han far till min mor. Hans hustru Anna avled några år därefter, och hemmet förestods av en hushållerska. Men min morfar oroade sig ofta för hur det skulle gå för min morbror (född 1911) och min mor efter hans egen död.

Så denna livförsäkring var en av de lösningar han sökte. Dess pris var ganska högt för den tiden, omkring 6000 kronor. Men så skulle den ju ge hela 1500 kronor om året till min mor när hon blev gammal.

Enligt Skandias regler räknades förmånsbeloppet inte upp med inflationen. Så det kom 1500 kronor om året sedan min mor blivit pensionär. Men 1500 kronor är 1500 kronor, så lite roligt hade min mor för pengarna när de kom varje vår.

Det var inte den enda trygghet min morfar lämnade efter sig. Av Södertälje betraktades han nämligen som en oförbätterlig bakåtsträvare eftersom han satte in sin förmögenhet i guldkantade stadshypoteksobligationer. Moderna människor investerade ju i aktier – värden globaliserades ju snabbt och det gällde att hänga med.

När hans arv så skulle fördelas 1932 gick där hela Södertäljes borgerskap med lång näsa – de hade köpt Kreuger & Toll för bokstavligen hela slanten. De pengar som min mor fick räckte till både att läsa till studenten på Södertälje läroverk och till att studera till en lic-examen i Uppsala.