Elektrifieringen ändrade allt

I slutet av 1800-talet blev elektriciteten allt mer intressant som energikälla. Speciellt i Sverige, där det fanns gott om vattenkraft, ”det vita kolet”. Många industrier byggde egna elektriska anläggningar – först för belysning och på 1890-talet även för att driva motorer. Dessa tidiga system använde likström, som inte kunde överföras några längre sträckor. Växelström kunde å andra sidan transporteras längre. Den svenska ingenjören Jonas Wenström var en av dem som löste problemet genom den så kallade trefastekniken.

Arkivfavoriter: Sverige elektrifieras

Vattenkraften kunde nu överföras till industrierna, som inte längre behövde inte ligga i anslutning till ett vattendrag. De började lokaliseras på ett mer rationellt sätt, i närhet till marknaden och där det fanns gott om arbetskraft. När den kunskap som fanns inom industrierna koncentrerades kunde den utnyttjas bättre. Så kallade utvecklingsblock bildades, där tillväxt inom en verksamhet skapade nya behov inom andra områden.

Efter en statlig utredning beslutade riksdagen att elförsörjningen var en nationell angelägenhet och att kraftbolagen måste samarbeta kring ett stamnät genom Sverige. Detta blev verklighet 1938, då ett kraftnät från Norrbotten till Skåne kunde samköras för första gången.

Men det var inte bara industrin som elektrifierades, även det svenska jordbruket och landsbygden fick ta del av det nya – även om det på vissa håll tog lång tid. I slutet av 1930-talet var fortfarande mer än vart tionde svenskt hushåll utan el, och elektrifieringen av landsbygden skulle inte anses vara slutförd förrän i mitten av 1960-talet.

ETT STAMNÄT BLIR TILL
På 1930-talet hade de flesta älvar i Mellansverige byggts ut. Även i Porjus – som försåg Malmbanan med el – fanns ett stort kraftverk. Kraftbolagen var både statliga Vattenfall och olika privata bolag, som även drev sina egna nät i geografiskt avgränsade områden. För att kunna bygga ut även älvarna längre norrut, och transportera elen söderut till industrierna där den behövdes, krävdes ett nationellt nät. Efter en statlig utredning beslutade riksdagen att elförsörjningen var en nationell angelägenhet och att kraftbolagen måste samarbeta kring ett stamnät genom Sverige. Detta blev verklighet 1938, då ett kraftnät från Norrbotten till Skåne kunde samköras för första gången.

125 år av teknikutveckling

Efter andra världskriget inleddes en massiv utbyggnad av vattenkraften i de norrländska älvarna. Högspänd likströmsteknik hade stora fördelar vid överföring långa sträckor, problemet var de strömriktare som skulle sköta omvandlingen mellan växelström och likström. För att utveckla denna teknik byggde Vattenfall tillsammans med Asea ett laboratorium i Trollhättan där Asea-forskaren Uno Lamm, ”den högspända likströmmens fader”, arbetade. Problemet var dock inte löst när det stora kraftverket i Harsprånget i Luleälven togs i drift. Harsprångsledningen byggdes i stället som en växelströmsledning för 380 kV. När ledningen kopplades på 1952 var det den högsta spänningen dittills i världen.

I laboratoriet i Trollhättan lyckades Uno Lamm senare utveckla en jonventil som effektivt kunde omvandla växelström till likström och tvärtom. Den nya tekniken började användas i Gotlandskabeln, som invigdes 1956, den första i sitt slag i världen.

Elen ändrade folks vardag

NYA TYPER AV ENERGI
Under 1960-talet började dock alltfler kritiska röster riktas mot exploateringen av vattenkraften och dess negativa inverkan på miljö och människa. I stället sågs den nya atomkraften, eller kärnkraften, som ett lovande och miljövänligt alternativ. Även vid denna utbyggnad hade Asea och Vattenfall – åtminstone till en början – ett givande utvecklingssamarbete.

Men efter kärnkraftsolyckan vid Three Mile Island utanför Harrisburg i Pennsylvania 1979, och en folkomröstning om kärnkraftens framtid 1980, blev det uppenbart att man måste tänka nytt och hitta förnybara energikällor. Biobränsle, vindkraft och solkraft är områden som alla har utvecklats sedan dess och i dag ligger flera svenska företag långt framme i denna utveckling.