Elektrifieringen av Sverige

I slutet av 1800-talet blev elektriciteten alltmer intressant som energikälla. Speciellt i Sverige, där det fanns gott om vattenkraft, ”det vita kolet”. Många industrier byggde egna elektriska anläggningar – först för belysning och på 1890-talet även för att driva motorer. Dessa tidiga system använde likström som inte kunde överföras några längre sträckor. Växel­ström kunde å andra sidan transporteras längre. Den svenska ingenjören Jonas Wenström var en av dem som löste problemet genom den så kallade trefas­tekniken.

Läs även: Företaget som gav oss kärnkraft

Vattenkraften kunde nu överföras till industrierna som inte längre behövde ligga i anslutning till ett vatten­drag. De började lokaliseras på ett mer rationellt sätt, i närhet till marknaden och där det fanns gott om arbets­kraft. När den kunskap som fanns inom industrierna koncentrerades kunde den utnyttjas bättre. Så kallade utvecklings­block bildades, där tillväxt inom en verksamhet skapade nya behov inom andra områden.

Men det var inte bara industrin som elektrifierades, även det svenska jordbruket och lands­bygden fick ta del av det nya – även om det på vissa håll tog lång tid. I slutet av 1930-talet var fortfarande mer än vart tionde svenskt hushåll utan el, och elektrifieringen av landsbygden skulle inte anses slutförd förrän i mitten av 1960-talet.

ETT STAMNÄT BLIR TILL
På 1930-talet hade de flesta älvar i Mellan­sverige byggts ut. Även i Porjus – som försåg Malmbanan med el – fanns ett stort kraft­verk. Kraftbolagen var både statliga Vattenfall och olika privata bolag, som även drev sina egna nät i geografiskt avgränsade områden.

Läs även: Elektrifieringen ändrade allt

För att kunna bygga ut även älvarna längre norrut, och transportera elen söderut till industrierna där den behövdes, krävdes ett nationellt nät. Efter en statlig utredning beslutade riksdagen att el­försörjningen var en nationell angelägenhet och att kraft­bolagen måste samarbeta kring ett stamnät genom Sverige. Detta blev verklighet 1938, då ett kraftnät från Norr­botten till Skåne kunde samköras för första gången.

Efter andra världskriget inleddes en massiv utbyggnad av vatten­kraften i de norrländska älvarna. Högspänd likströms­teknik hade stora fördelar vid överföring långa sträckor, problemet var de ström­riktare som skulle sköta omvandlingen mellan växelström och likström.

Läs även: Det började med en resa till Danmark

För att utveckla denna teknik byggde Vattenfall tillsammans med Asea ett laboratorium i Trollhättan där ASEA-forskaren Uno Lamm, ”den högspända likströmmens fader”, arbetade. Problemet var dock inte löst när det stora kraft­verket i Harsprånget i Luleälven togs i drift. Harsprångs­ledningen byggdes i stället som en växelströms­ledning för 380 kV. När ledningen kopplades på 1952 var det den högsta spänningen dittills i världen.

I laboratoriet i Trollhättan lyckades Uno Lamm senare utveckla en jonventil som effektivt kunde omvandla växel­ström till likström och tvärtom. Den nya tekniken började användas i Gotlands­kabeln som invigdes 1956. Den första i sitt slag i världen.

NYA TYPER AV ENERGI
Under 1960-talet började dock allt fler kritiska röster riktas mot exploateringen av vatten­kraften, och dess negativa inverkan på miljö och människa. I stället sågs den nya atom­kraften, eller kärn­kraften, som ett lovande och miljövänligt alternativ.

Även vid denna utbyggnad hade Asea och Vattenfall – åtminstone till en början – ett givande utvecklings­samarbete. Men efter kärnkrafts­olyckan vid Three Mile Island utanför Harrisburg i USA 1980, och en folk­omröstning om kärn­kraftens framtid, blev det uppenbart att man måste tänka nytt och hitta förnybara energi­källor. Biobränsle, vind­kraft och solkraft är områden som alla har utvecklats sedan dess och i dag ligger flera svenska företag långt framme i denna utveckling.

Läs även: Omställningen då och nu