Stickorna som erövrade världen

Att begrepp som Schwedenhölzer, Swedish Matches och Allumettes Suédoises fortfarande används runt om i Europa talar sitt tydliga språk. Men vägen dit – från 1800-talets alla små­fabriker, via revolutionerande upp­finningar och tidig mekanisering – har inte varit spikrak. Från 1830-talet och ett femtio­tal år framåt blossade det upp tändsticks­fabriker både här och där i Sverige.

Kanske var det inte så konstigt – produkten var efter­frågad, samtidigt som det inte krävdes så mycket investeringar. Det behövdes inga dyra maskiner, bara billigt rå­material och nästan lika billig arbets­kraft.

Det låter inte som någon epok­görande eller stor­slagen tillverknings­industri. Och det var det inte heller – till en början. På ett lokalt plan hade visser­ligen många av fabrikerna stor betydelse, men samtidigt var inte mer än sju till åtta procent av landets alla industri­arbetare engagerade i tändsticks­tillverkning när vi kommer fram till 1870–1880-talet. Ändå skulle svensk tändsticks­industri utvecklas till att bli världs­ledande.

SÄKERHETSTÄNDSTICKAN
Först ut att bana väg för den svenska tänd­stickans segertåg över världen var kemisten Gustaf Erik Pasch. Han lyckades få patent på säker­hets­tänd­stickor som till skillnad från de rådande fosfor­tänd­stickorna inte riskerade att antända vid ofrivillig friktion, och som dessutom inte för­giftade arbetarna som till­verkade dem.

Läs också: Elden är lös!

Eftersom Pasch var delägare i Sveriges första tänd­sticks­fabrik, grundad 1836 i Stockholm, kunde upp­finningen snabbt gå från idé till produktion. Men J.S. Bagge & Co:s Kemiska fabrik för Elddon blev inte den fram­gångs­saga som Pasch för­modligen hade hoppats på.

Till de nya tänd­stickorna krävdes nämligen rött fosfor (som var ogiftigt och mindre brand­farligt än det vita fosfor som tidigare hade använts). Det visade sig vara på tok för dyrt, och fabriken tvingades slå igen redan efter fyra år.

JÖNKÖPINGS TÄNDSTICKSFABRIK
Säkerhets­tändstickan hamnade nu i högen av behjärtans­värda, men floppande, upp­finningar – tills bröderna Johan och Carl Lundström i Jönköping trädde in på arenan 1848. Det skulle snart visa sig att deras tänd­sticks­fabrik i Jönköping inte bara var en i mängden av alla nya fabriker.

Johan Lundström var kemist, och han hade uppen­barligen inte glömt bort Paschs uppfinning, säker­hetständ­stickan. I stället hade han utvecklat och förbättrat den, så när patentet gick ut kunde bröderna ta patent på sin egen version. Den nya säkerhets­tänd­stickan väckte stor uppmärksamhet och blev belönad vid världs­utställningen i Paris 1855. Ändå lät fram­gångarna också denna gång vänta på sig.

På ett halvt sekel hade fabriken gått från att ha tillverkat drygt 4 000 askar per år, till att 1896 förse världen med sju miljoner varje år.

Först tio år senare var tiden äntligen mogen. Det röda fosfor som tidigare hade varit alltför dyrt, hade nu tack vare en engelsk uppfinning börjat till­verkas industriellt. Det öppnade vägen för Jönköpings­bröderna. I kombination med en tidig mekanisering kunde fabriken i Jönköping dessutom erövra en ledande position.

Ingenjören Alexander Lagerman konstruerade nämligen en rad olika maskiner som gjorde Jönköpings Tänd­sticks­fabrik effektivare än konkurrenterna. Mest revolutionerande var Lagermans komplett­maskin från 1892. Med den kunde en hand­full arbetare sköta hela till­verknings­processen.

På ett halvt sekel hade fabriken gått från att ha tillverkat drygt 4 000 askar per år, till att 1896 förse världen med sju miljoner varje år. De svenska säkerhets­tänd­stickorna höll hög kvalitet och många försökte apa efter dem. Den ryktbara Jönköpings­tändstickan plagierades, och etiketter för­falskades.

Flera utländska tillverkare försökte skapa ett svenskt skimmer över sina stickor genom att tillverka sina etiketter i Sverige, för att sedan kunna skriva ”Made in Sweden” på dem. Andra gav sina fabriker svensk­klingande namn som Jinkiping och Balthkoping.

KREUGERS ERA
Men det var på hemma­plan som Jönköpings tänd­sticks­fabrik hade sin värsta konkurrent. Vid tiden före första världs­kriget hade man gått ihop med flera andra fabriker under namnet Jönköpings & Vulcans Tändsticks­fabriks AB. Ändå flåsade den fram­gångs­rike byggnads­entreprenören Ivar Kreuger företaget i nacken och försökte köpa upp det.

Ivar Kreuger hade fötts in i en tändsticks­familj. Hans far och farfar var tänd­sticks­fabrikörer, medan han själv gjorde karriär med sin bygg­firma Kreuger & Toll. Men när familjens fabriker i Mönsterås och Kalmar fick ekonomiska problem 1912, trädde han på allvar in i tänd­sticks­branschen.

Läs också: Kreugers företag blomstrade – även efter kraschen

Efter bara ett år hade han samlat ytterligare åtta fabriker i företaget AB Förenade Svenska Tändsticks­fabriker där han nu var vd. Jönköping & Vulcan stretade emot men köptes upp, också de, 1917. Nu hade Ivar Kreuger lyckats samla hela den svenska tändsticks­industrin i Svenska Tänd­sticks Aktie­bolaget, STAB. Därmed ledde han också världens största tändsticks­tillverkare.

Utvecklingen som sedan följde är både imponerande och sorglig. Kreuger köpte upp tändsticks­företag i 33 länder och kontrollerade 60 procent av världs­produktionen. I sin jakt på total världs­dominans lånade Kreuger miljard­belopp, som han använde till att erövra monopol i flera länder. Men låg­konjunktur och världs­kris hann ifatt honom. Kreuger­kraschen och Ivar Kreugers död i Paris 1932 skulle kunna vara slut­punkten på historien. Men så är alls inte fallet.

NYA TIDER
Visserligen försattes flera företag inom Kreuger­koncernen i konkurs under de följande åren, men 1938 stod STAB fort­farande för 20 procent av världs­produktionen. Nedgången fortsatte sedan, såväl under andra världs­kriget som efter krigs­slutet.

STAB försökte då att vidga sitt verksamhets­område genom att under de två följande decennierna köpa upp ett 50-tal företag med anknytning till skogs­industrin. Men det var först på 1980-talet, efter en rejäl om­strukturering, som det vände och STAB fick sitt nuvarande namn Swedish Match.

I fortsättningen borde man nog skänka en tack­samhetens tanke till Gustaf Erik Pasch, bröderna Lundström och Ivar Kreuger när man tänder en brasa i kaminen. För dagens svenska stickor är trots allt arv­tagare i rakt ned­stigande led till dessa herrar.

Läs också: Klistrets Karlsson – en riktig uppfinnare